Hironobu Sakaguchi har tidigare regisserat några av historiens bästa japanska rpgs, som Final Fantasy V och VI, och hade även fler än ett finger med i skapandet av Chrono Trigger. The Last Story är hans senaste claim to fame som vi äntligen, ett år efter japanerna får ta del av här i väst. Har Final Fantasy-pappan fortfarande alla bestick i kökslådan eller rasslar det av lösa skruvar i hans äventyrsskapar-hjärna? Följ med i The Last Story.
Du är Zael. Tillsammans med dina kompanjoner bildar ni en udda, men kompetent grupp hyrsvärd. Inga konstigheter där alltså. Men hör och häpna, Zael råkar inte vara som alla andra. Det visar sig nämligen att han har förmågor utöver det vanliga. Men var kommer de ifrån? Och vilken roll kommer han att spela i kriget mellan ön Lazulis och det ondsinta Gurak-folket? The Last Story börjar så generiskt som ett japanskt rpg kan. Och länge tvingas jag traggla mig igenom klyschor som setts i alldeles för många spel i genren tidigare. Men för den som inte ger upp blommar storyn ut och blir riktigt medryckande.
Något jag saknar är en känsla av äventyr. Det är sällan jag känner att gruppen är på väg någonstans, på väg mot okända platser med faror som lurar bakom varje hörn. Allt för ofta tas jag tillbaka till hub-staden och miljöer återanvänds några gånger för mycket, à la Dragon Age 2. Var är den öppna värld att utforska som jag en gång tog för givet att varje rpg av rang skulle ha?
Lite för snyggt
The Last Story ser bra ut. Kanske lite för bra för att vara Wii. De detaljerade karaktärsmodellerna och miljöerna gör nämligen att spelet blir oerhört slött, och stundtals näst intill ospelbart i intensiva strider med mycket som händer. Spelet låter dock helt fantastiskt. Men att det skulle vara på något annat sätt är knappast rimligt när det är självaste Nobou Uematsu som håller i taktpinnen. Även om här inte finns något Frog’s Theme från Chrono Trigger eller opera från Final Fantasy VI håller musiken oerhört hög klass, och det är inte utan att jag kommer på mig själv med att nynna på låtarna efter jag stängt av spelet.
Utan fullständig kontroll
Spelets största svaghet ligger enligt mig i striderna. Som jag tidigare skrivit är de för mig en oerhört viktig del i ett rpg. The Last Story satsar på ett slags actionbetonat upplägg med taktiska element som på papperet låter väldigt intressant. Verkligheten är dock helt annorlunda. Allt för ofta fastnar min karaktär bakom pelare eller skydd eller hoppar fram från bakom dessa utan att jag bett honom. Partymedlemmarnas besvärjelsenedräkningar avbryts ibland helt utan anledning och alla beter sig i regel som idioter. Ofta sitter jag, skakandes på huvudet, och ser på när mina ibland hela sju karaktärer springer runt som huvudlösa höns. I ett bra rpg måste jag känna att det är jag som har full kontroll över striderna och att inget lämnas åt slumpen. Tyvärr är det inget som The Last Story lyckas särskilt bra med.
Jag saknar dock ett större djup i de enskilda karaktärerna och deras relationer till varandra.
Rpg-hjälten Sakaguchis senaste alster är inget mästerverk, men inte heller någon flopp, även om det må kännas så de första timmarna. Oroa dig inte, karaktärerna växer på dig, även om ingen sticker ut som helt lysande. Och du kommer att förstå vad det handlar om till slut. Och nej, i slutändan handlar det inte bara om Zaels önskan att bli en badass riddare och få en skitsnygg brud, självklart blir det djupare än så. Jag saknar dock ett större djup i de enskilda karaktärerna och deras relationer till varandra. Ibland glimtar spelet till och ger mig en rörande bit bakgrundshistoria eller en kärleksyttring, men dessa tillfällen är allt för få och för långt isär.
The Last Story är ett ambitiöst projekt med väldigt höga toppar men också djupa dalar. För den som spelar förbi de inledande timmarna finns här dock ett underhållande äventyr som på sina ställen blir riktigt gripande.
Micael
Retro! Ja, jag säger retro! Tillbaka till rötterna! Ge mig magin tillbaka! Ge mig ett JRPG där storyn är viktigare än grafiken! Jag behöver inte ha en massa färdiggenererade klipppscener som bara slukar tid, och pengar. 3-D är inte allt. Visst det är vackert, men inget jag kräver! Spelkänsla framför grafik!? Hur kul är det med ett grafiskt vackert spel, om det inte skänker mig någon spelkänsla!?
Så snälla: Ge mig ett RPG som för mig tillbaka till vad JRPG en gång stod för. Till tiden av titlar vi ännu minns såsom Lufia II, Secret of Mana, och Chrono Trigger. För mig tillbaka till den där melankoliska steam-punk världen som jag introducerades till i FF VI, och som ännu fanns kvar i FF VII. Ånga och stål – vad kan vara en bättre setting!?
Och ja, jag kan även säga att jag hellre vill ha tillbaka ATB – Active Time Battle – eller i varje fall ha den som en valmöjlighet, och jag vill ha tillbaka mina “slots” där jag kan equippa mina karaktärer på huvud, kropp, armar, ben och extra slottar för kristaller/magi/reliker. Jag gillar att samla på mig massor av vapen och rustning. Jag gillar att kunna experimentera. Så snälla Square-Enix/Nintendo, lägg lite tid på att bemöda er med att skapa en katalog full med utrustning! Och för guds skull… en världskarta! Låt mig få utforska en hel värld! Utmana och locka mig att resa runt! Låt mig åter leka äventyrare och fördjupa mig i er värld. Det gör inget om ni drar ner på det grafiska litet, bara för att skapa en enormt välskapad värld som inbjuder mig till resandet och utforskandet. Er lättja har låtit västvärldens spelföretag ta över…
Så snälla Nintendo och Square-Enix och ni andra speltillverkare – ta mig tillbaka till vad JRPG en gång stod för; En unik saga med en hel värld att få upptäcka, och att tillsammans få vara med, känna, se och ta del när karaktärerna växer samman som grupp, med deras egna unika personligheter och förmågor.
Edert trogna, men något sorgsna, fan
/Micael
Niklas Sintorn
Ge mig ett nytt spel som är en blandning mellan FFVI, FFVII och Chrono Trigger med samma 2D-grafik som i Rayman Origins. Då blir jag glad! :D
Niklas Sintorn bloggade nyligen – SSX – Förtitten
Marcus Olsson
Nästan så an blir lite småsugen att köpa en Wii nu när det faktiskt har kommit ett gäng bra och intressant spel (Xenoblade Chronicles, Legend of Zelda: Skyward Sword och nu detta)… Får se när lite pengar finns över . Jäkligt glad att Nintendo tog sitt förnuft till fånga och släppte det här i väst i alla fall, får hoppas att folk går och köper spelet nu efter allt tjat och inte springer och piratkopierar det.
Måste också fråga om röstskådespelarna – är du uthärdliga? Flera JRPGs på sistonde har haft fullständigt värdelösa röster.
Niklas Sintorn
Ja det är kul som fan att det kom hit, och jag hoppas verkligen att folk köper det så att vi kan få hit fler liknande spel. För även om det har sina djupa dalar är det fantastiskt när det är som bäst.
Just ja, glömde helt bort röstskådisarna! Ehm, här har man av någon anledning valt brittiska röster. Vet inte riktigt om det är bra eller dåligt, men jag tror att dåliga brittiska röstskådespelare är bättre än dåliga amerikanska :P Ibland är de ganska bra, men oftast väldigt dåliga, särskilt berättarrösten.
Niklas Sintorn bloggade nyligen – Wiis sista stora historia
Micael
Har alltid ställt mig tveksam till dubbningar, och då alldeles särskilt när det inte ens finns dual-audio. Jag vill i varje fall få valmöjligheten att se om dubbningen är godtycklig, eller inte. Vi dubbar inte våra filmer, så varför skall då spelen tvångt och tvärt dubbas. Det stannar ju inte där, för inte nog med att de dubbar, och låter bli att ge mig valet att få höra originalrösterna, utan de nyttjar sig av röstskådespelare vilka är stela, energilösa och helt berövade på allt vad inlevelse innebär. Jag vrider mig i sorg, för jag hade faktiskt kunnat göra vissa av de där rösterna så mycket bättre – gratis.
Frågan jag ställer mig, är om inte The Last Story är den sista skälvningen i vad som är Nintendo Wii’s dödsryckningar.
Henrik (Deculture)
22h spelade och inte en enda gång har det varit hackigt. Allt flyter på som smält smör. Och då är Wii:et dammigt och jävligt. Lucky me…
Röstskådisarna gör sitt jobb. Jag sliter inte mitt hår när jag hör dessa röstskådisar i alla fall som jag gjort tidigare.
Att ett JRPG börjar med ett dödsfall tycker jag inte du kan säga är en generisk början. För det är vad spelet börjar med, en när och kär vän tar en pil i bröstet och dör. Hur ofta kan du säga att någonting sådant sker i ett JRPG? Bara en undran såhär på kvällskvisten.
Jag hade full kontroll över den Kael när jag spelade i striderna. Jag voltade över stenar, anföll bakifrån eller slog sönder fiendens magier. Och då är jag inte speciellt van vid denna typ av action-rpg system. Framför allt inte att man anfaller automatiskt bara man är inom räckhåll och trycker mot fienden.
Att mina kamrater valde ut andra fiender eller lyssnade på mina kommandon brydde jag mig inte om. De hade sina fiender, jag hade mina. Tror du att det ser organiserat ut på ett slagfält? Jag tror inte det. “Söndra och härska” som det heter :)
Grafiken har jag ingenting att säga om. Har inte uppbådat så mycket intresse för den ännu, enda jag kan säga såhär långt är att Calista är riktigt jävla söt.
Musiken, mumma. Öppningsmelodin räckte, jag visste att musiken skulle bli bra i spelet.
Henrik (Deculture) bloggade nyligen – Intryck: The Last Story
Niklas Sintorn
Fan vad skumt, för på mitt Wii blir det verkligen nästan ospelbart ibland. Vad kan det bero på? Jag har den allra första versionen av konsolen som släpptes, kan det kanske ha något med det att göra?
Och vem är det som dör i början? Har jag glömt bort något så viktigt? Om du syftar på Syrenne som får en pil i bröstet väldigt tidigt så ligger hon ju bara och gnäller ett tag, sedan är det bara att återuppväcka henne i strid. Eller är det någon annan?
Jag tyckte verkligen inte att stridssystemet funkar som du säger speciellt ofta. När det väl gjorde det var striderna en ren fröjd, men allt för ofta fastnar jag i saker och tycker att alla beter sig som idioter. Ett exempel är när jag mötte en boss som blev helad av is. Tro fan att Lowell inte gjorde någonting annat än att kasta blizzard på jäveln och infuse:ade allas vapen med ice så att jag bara helade bossen hela tiden. Och jag hade stora problem med att få honom att sluta kasta ismagier. Helt vansinnig blev jag! Kanske är jag bortskämd av FFXIII och FFXIII-2 där mina kompanjoner lär sig vilka styrkor svagheter fiender har och därefter kastar rätt magier?
Och yes, musiken är ju lätt det bästa med hela spelet. Helt jäkla underbar!
En fråga, hur långt har du kommit på 22 timmar? Jag var klar efter 21, men då hade jag gjort långt ifrån allt.
Niklas Sintorn bloggade nyligen – SSX – Förtitten
Henrik (Deculture)
Det är skumt ja. Kan kanske vara modellen som spökar. Min ska ju vara av näst senaste modell. En sådan modell innan de gjorde om Wii till en mindre variant.
Indeed är det Syrenne som jag pratar om. Hon går bort precis i början av spelet även om det inte kanske framgår. Sedan återupplivar man henne i striden som en del av ens tutorial ja. Men ändå, du kan inte säga att många spel börjar med ett dödsfall :)
Jo Lowell har en förkärlek för ismagi. Det är ju i sådana fall bättre att ge honom ett svärd som gör mycket fysisk skada och sedan beordra honom att använda Berserker så anfaller han istället.
Inte ens när man mötte de två bröderna där en skyddade sig med magi tyckte jag att de var dumma nog att kasta “fel” magi mot skyddet. Det fungerade jättebra tyckte jag. Eller så var det för att jag var för upptagen med att spöa skiten ur den som var aktiv så att jag inte såg hur de dumdristigt kastade magi som reflekterades :p Du är nog bortskämd ja :)
på 22h befinner jag mig i epilogen. Har fastnat på ett ställe som inte riktigt gör en klok. Har inte gjort många siduppdrag. Tänkte försöka ta mig igenom epilogen och sedan börja om på ett new game + för att försöka göra allt. Eller så fortsätta med Skyward Sword eller Xenoblade Chronicles eller någonting annat :p