Wiis sista stora historia

Recension av The Last Story

the_last_story2

Hironobu Sakaguchi har tidigare regisserat några av historiens bästa japanska rpgs, som Final Fantasy V och VI, och hade även fler än ett finger med i skapandet av Chrono Trigger. The Last Story är hans senaste claim to fame som vi äntligen, ett år efter japanerna får ta del av här i väst. Har Final Fantasy-pappan fortfarande alla bestick i kökslådan eller rasslar det av lösa skruvar i hans äventyrsskapar-hjärna? Följ med i The Last Story.

Du är Zael. Tillsammans med dina kompanjoner bildar ni en udda, men kompetent grupp hyrsvärd. Inga konstigheter där alltså. Men hör och häpna, Zael råkar inte vara som alla andra. Det visar sig nämligen att han har förmågor utöver det vanliga. Men var kommer de ifrån? Och vilken roll kommer han att spela i kriget mellan ön Lazulis och det ondsinta Gurak-folket? The Last Story börjar så generiskt som ett japanskt rpg kan. Och länge tvingas jag traggla mig igenom klyschor som setts i alldeles för många spel i genren tidigare. Men för den som inte ger upp blommar storyn ut och blir riktigt medryckande.

Något jag saknar är en känsla av äventyr. Det är sällan jag känner att gruppen är på väg någonstans, på väg mot okända platser med faror som lurar bakom varje hörn. Allt för ofta tas jag tillbaka till hub-staden och miljöer återanvänds några gånger för mycket, à la Dragon Age 2. Var är den öppna värld att utforska som jag en gång tog för givet att varje rpg av rang skulle ha?

Lite för snyggt

The Last Story ser bra ut. Kanske lite för bra för att vara Wii. De detaljerade karaktärsmodellerna och miljöerna gör nämligen att spelet blir oerhört slött, och stundtals näst intill ospelbart i intensiva strider med mycket som händer. Spelet låter dock helt fantastiskt. Men att det skulle vara på något annat sätt är knappast rimligt när det är självaste Nobou Uematsu som håller i taktpinnen. Även om här inte finns något Frog’s Theme från Chrono Trigger eller opera från Final Fantasy VI håller musiken oerhört hög klass, och det är inte utan att jag kommer på mig själv med att nynna på låtarna efter jag stängt av spelet.

Utan fullständig kontroll

Spelets största svaghet ligger enligt mig i striderna. Som jag tidigare skrivit är de för mig en oerhört viktig del i ett rpg. The Last Story satsar på ett slags actionbetonat upplägg med taktiska element som på papperet låter väldigt intressant. Verkligheten är dock helt annorlunda. Allt för ofta fastnar min karaktär bakom pelare eller skydd eller hoppar fram från bakom dessa utan att jag bett honom. Partymedlemmarnas besvärjelsenedräkningar avbryts ibland helt utan anledning och alla beter sig i regel som idioter. Ofta sitter jag, skakandes på huvudet, och ser på när mina ibland hela sju karaktärer springer runt som huvudlösa höns. I ett bra rpg måste jag känna att det är jag som har full kontroll över striderna och att inget lämnas åt slumpen. Tyvärr är det inget som The Last Story lyckas särskilt bra med.

Jag saknar dock ett större djup i de enskilda karaktärerna och deras relationer till varandra.

Rpg-hjälten Sakaguchis senaste alster är inget mästerverk, men inte heller någon flopp, även om det må kännas så de första timmarna. Oroa dig inte, karaktärerna växer på dig, även om ingen sticker ut som helt lysande. Och du kommer att förstå vad det handlar om till slut. Och nej, i slutändan handlar det inte bara om Zaels önskan att bli en badass riddare och få en skitsnygg brud, självklart blir det djupare än så. Jag saknar dock ett större djup i de enskilda karaktärerna och deras relationer till varandra. Ibland glimtar spelet till och ger mig en rörande bit bakgrundshistoria eller en kärleksyttring, men dessa tillfällen är allt för få och för långt isär.

The Last Story är ett ambitiöst projekt med väldigt höga toppar men också djupa dalar. För den som spelar förbi de inledande timmarna finns här dock ett underhållande äventyr som på sina ställen blir riktigt gripande.

 

The Last Story

Format

Nintendo Wii.

Släppdatum

24 februari 2012.

Utvecklare

Mistwalker, AQ Interactive.

Betyg

3/5

Sammanfattning

Trots en svajig inledning blommar The Last Story efter en lång startsträcka ut till en mycket intressant historia som tyvärr dras ner av ett klumpigt stridssystem och karaktärer som inte gör tillräckligt intryck

Nobou Uematsu är i praktform rent musikaliskt och det är mycket snyggt och detaljerat. Storyn som börjar svagt växer enormt efter ett tag

Stridssystemet lovar gott, men faller ofta platt och är en källa till irritation. Den detaljerade grafiken ger upphov till riktigt hackiga stunder.