När Heavy Rain släpptes för ungefär tre och ett halvt år sedan delade de spelare i två lag. De som uppskattade den spännande mordgåtan och ambitionen att skapa en djupare relation till karaktärerna, och de som tyckte att det var mer en interaktiv film än ett spel.
Sedan dess har gränserna för vad som betraktas som spel luckrats upp. Titlar som Dear Esther och Thirty Flights of Loving erbjuder mycket mindre interaktivitet än Quantic Dreams kavalkader av quick time-events.
“När det är som bäst är det en oförglömligt stark spelupplevelse som lämnar sår i hjärtat.”
I Beyond: Two Souls tar regissören David Cage de prisbelönade skådisarna Ellen Page och Willem Dafoe till hjälp för att behandla ämnen som döden, livet efter detta och saknad. Spelet är ett av de mest välspelade äventyr jag upplevt och karaktärernas välanimerade ansiktsuttryck får mig att känna mycket mer än alla explosiva set pieces i valfri shooter tillsammans.
Genom spelets gång får vi följa Jodie Holmes vars själ är tätt sammanlänkad med Aiden, ett väsen från “andra sidan”. Vi ges också möjligheten att med en knapptryckning se världen ur Aidens ögon, sväva genom väggar och manipulera objekt. Ni vet, helt vanliga spökgrejer, men som ger spelet en lite större känsla av att man inte är fast i en interaktiv långfilm.
Willam Dafoe
Ansikten har länge varit Quantic Dreams trumfkort, och där spelar Beyond: Two Souls i en helt egen liga. Dock kan det bli lite uncanny valley över Willem Dafoes karaktär Nathan Dawkins, med tanke på att han har ett sådant säreget utseende som man vant sig vid att se på film.
En nackdel med att man lagt så mycket energi på ansiktsuttryck är att mycket i omgivningarna blivit lidande. Det är fortfarande snyggare än mycket på marknaden, men jämfört med de där ansiktena känns det ofta platt.
Jag har under delar av spelet ömsom suttit med hjärtat i halsgropen och en vilopuls på 160, ömsom med gråten i halsen slitit mitt hår inför svåra val. Men Beyond: Two Souls är svajigt. När det är som bäst är det en oförglömligt stark spelupplevelse som lämnar sår i hjärtat. Under sina svagare stunder känns handlingen något förhastad, och de paranormala inslagen blir lite pajiga. Tur då att Beyond: Two Souls fokuserar mer på Jodie och hennes plågade uppväxt än de klumpigt skrivna militäruppdrag hon skickas ut på.
Marcus Olsson
Kul att se högt betyg för Beyond, har bara följt utvecklingen lite för att försöka spoila så lite som möjligt – men det lilla jag har sett har varit fruktansvärt spretigt.
Men jag litar på ditt spelsinne, och hoppas på ett par timmar med fantastiskt berättande. Och Ellen Page =)
Micael
Ser fram emot att själv få deltaga i detta interaktiva spel!