Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Igår kväll blev jag klar The Last Of Us, ett spel jag innan det släpptes inte alls kände så stor hype inför. Det gick helt enkelt inte att ignorera alla toppbetyg, hyllningar och lovord om spelet som “var det bästa på väldigt länge”. Att låna hem min fars Ps3:a och lägga en beställning på spelet bara hände per automatik. Rätt som det var så satt jag där med Xbox-kontrollen i handen vars jag kopplat in i Ps3:an via en adapter, och stod inför ett äventyr jag sent kommer att glömma.

Naughty Dog har gått ifrån en av de bättre, till en av de bästa spelutvecklarna i min bok. Sättet man berättar historien om Joel och Ellie’s kamratskap och framfart genom ett postapokalyptisk USA på går knappt att förklara i ord. Spelet förmedlar en berg- och dalbana av känslor, där man från ena sekunden fäller en tår av sorg och förtvivlan till att man fäller tårar av glädje och hopp. Man knyter verkligen an till dessa två karaktärer som egentligen inte är mer än en söndrig far och en uppnosig liten skitunge.

Efter en sisådär 10-14 timmar lång spelsession, sida vid sida med min sambo, så kom eftertexterna. Vi satt bara där med öppna salivrinnande munnar, och tittade på varandra. Vad har vi precis varit med om? Och varför tog det slut nu? Vi ville ju veta vad som händer härnäst! Direkt kände jag hur mycket jag ville ha en uppföljare för att kunna fortsätta äventyret och släppte inte tanken förrän nu, ett dygn efter. Desto mer man hunnit smälta allt jag, min sambo, Ellie och Joel har gått igenom så känner jag mig så jävla nöjd. Jag behöver inte mer. Ni vet den där känslan när man äter en så jävla god maträtt på sin favoritresturang, och man blir sådär perfekt mätt. När inget illamående eller dåsighet framkommer efter måltiden.

Att spelet har blivit en säljsuccé är ju inget att orda om, och det skrämmer mig lite samtidigt. Ska dom mjölka ur den serien lika mycket som man gjorde med Uncharted? Där första delen var skitbra, andra delen fantasisk och en tredje del som bara kändes framkrystad och blev den så kallade “spelseriedödaren” i mina ögon. Iom att man blev så känslomässigt bunden till The Last of Us, så känns spelet lite som ens egna lilla husdjur man vill skydda från omvärldens onda ting. Nu tror jag ju inte att en uppföljare hade varit så destruktiv som jag får det att låta, dock så får gärna Naughty Dock berätta nya berättelser i små portioner i form av EN skiva istället för långa och tröttsamma trilogier.

Vad tycker du? Vill du ha en “The Last of Us AGAIN”, eller räcker det med en del?