Super-brorsorna Mario och & Luigi ser man oftast i sammanhang där man ska hoppa runt som en galning i profil, fightas mot andra rivaliserande spelhjältar, köra gokart eller spela diverse sporter som tennis och fotboll. Det man dock har sett dom göra i en mindre skala, är att ge sig ut på längre äventyr med rollspelsprägel. För min del är detta första gången jag tar mig ann ett längre äventyr i Svampriket, och det första intrycket av spelet var inte särskilt positivt.
Hade detta inte varit ett recensions-exemplar är jag ganska säker på att jag hade lagt ifrån mig spelet direkt, då konversationerna och dess tutorial nästan tog död mig irl. Efter ca 2-3 timmars spelande, så kändes det fortfarande inte ens som att man hunnit komma till ruta ett, då story och Starlow (tutorial-snubben) verkligen tar tid på sig att väldigt långsamt och kortfattat förklara för mig vad som försiggår, och hur man utrustar sig med en ny hammare inne i “Equip”-menyn.
Men ja, jag är medveten att om man ska ge sig på ett jrpg, så är inledningarna alltid dess akilles-häl där många gamers, som jag själv, lätt lägger ifrån sin kontrollen då det känns som att spelet aldrig kommer igång. Dock, de få gångerna man har stått ut, så brukar det gömma sig ett sjuhelsikes äventyr man sent kommer att glömma.
Det jag verkligen gillar med spelet tillskillnad från andra rpg-spel är just actionmomenten i slagsmåls-sekvenserna. I grunden följer de alla klassiska lagar, förutom att man även måste vara lite fingerfärdig när man ska ge monstrerna på plytet. Ska jag till exempel hoppa dem på huvudet, så kan man precis innan sul-beröring trycka på A för att erhålla ett extra hopp. Ska man använda sig av hammaren, så måste man i exakt rätt ögonblick trycka på A för att få ett ännu hårdare slag. Även “magierna”, även kallade “bros. attacks” är roliga och finurliga, då man istället för en Knights of the round-summon på 10 minuter, ställs inför ett litet minispel, som ger max skada om man klarar sig igenom hela segmentet.
Jag är väl runt 15 timmar in i spelet, och det är inte förrän nu jag börjar ana en hel del återkommande spelelement, och det är här ett RPG oftast har en story som backar upp repetativt gameplay. Skulle ni kunna gissa Dream Team Bros. story?
SPOILERVARNING
> Prinsessan har blivit kidnappad och det är upp till Superduper-hjältarna Mario & Luigi att rädda henne. <
(markera den vita texten)
Tänkte väl det. Varken intressant eller innovativ. Men jag ska försöka hålla ut så långt jag kan, och när sluttexterna rullar, så är kommer det att skrivas en recension som publiceras på första spelsidan efter Citys sommaruppehåll.
tommy håkansson
Är du inte lite orättvis mot spelets story nu?
Henrik Häägg
Jo, kanske lite! :) Men tycker fortfarande storyn är väldigt sömnig(ha ha ha), och utförandet väldigt klumpigt. Blir ofta ganska frustrerad över att konversationerna är så jäkla utdragna och tråkiga. För 15 år sedan hade jag haft överseende med sådant, men som den lata gamer jag är idag, så vill jag helst ha allt serverat på ett silverfat och det ska gå undan.
Men gameplayet är det ju som lyfter spelet, har spelat en giant-battle, och det var ju fantastiskt coolt! Tror inte ens jag kommit halvvägs in i spelet än, så förhoppningsvis har jag en helt annan åsikt när spelet är färdigspelat :)