Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Du kommer inte att kunna scrolla ner och hitta ett betyg i slutet av den här texten. I skrivande stund har jag spelat 91 procent av spelet, och jag vågar inte sätta ett rättvist betyg innan jag kramat de sista nio procenten ur The Last of Us. Men en sak kan jag avslöja redan nu: The Last of Us är en resa som berör.

Om det är något Naughty Dog är bra på, så är det karaktärer. Även om Nathan Drake i Uncharted-serien egentligen är något av en skitstövel greppar hans charmiga leende tag i mig från andra sidan tv-skärmen och suger in mig i spelvärlden. I The Last of Us tas karaktärsdesignen ännu ett steg längre och skapar digitala personer som berör på ett sätt som oftast är förbehållet filmens värld.

Även om den underliggande berättelsen är den om att den bistra och råbarkade Joel ska hjälpa den uppkäftige 14-åringen Ellie att ta sig tvärs över halva USA är det deras relation till varandra och andra som är det verkliga huvudfokuset i The Last of Us. Många gånger under resans gång får det fantastiska röstskådespeleriet och animationerna hos karaktärerna mig att helt glömma vad det egentligen var jag höll på med. Att spelet förmodligen är det snyggaste vi kommer att se på Playstation innan vi hoppar upp till nummer fyra gör inte saken sämre. Makalösa miljöer i övervuxna städer, fuktiga kloaker och vidsträckt vildmark ger denna roadmovie till spel till något helt häpnansväckande.

Välbekant spelupplägg

Men vacker yta och välskrivna karaktärer gör möjligtvis en film, inget spel. När det kommer till upplägget känner man direkt att det är Naughty Dog som ligger bakom. Lugna partier med storyelement och möjlighet att plocka upp och tillverka prylar och vapen följs av en actionsekvens, som följs av en storysekvens, som följs av en aktionsekvens och så vidare. Sällan blir man överraskad, utan du vet ständigt om det är fara å färde eller om det är lugna gatan. I början tänkte jag skriva något syrligt om hur det är på tok för långa actionsekvenser mellan storybitarna, men när spelet tar sig utanför det som tidigare visats i trailers och demos tar saker och ting rejält med fart.

I The Last of Us postapokalyptiska värld är varje liten pinal en potentiellt livsviktig del i ett första förbands-kit, en spikbomb eller en kniv. Spelet belönar verkligen den som tar sig tid att leta igenom varenda liten byrålåda och skrymsle på sin sakletarjakt. Oftast ges möjligheten att helt sonika smyga sig förbi sina fiender, men det känns ofta mycket mer tillredställande att på olika kreativa sätt ha ihjäl alla motståndare för att sedan i lugn och ro kunna plocka på sig av godsakerna.

Gå in guns blazing? Oftast ingen bra idé, då din ammunition tar slut snabbt som bara den.

Merparten av striderna utspelar sig på avskärmade områden, som lite mindre multiplayerbanor i valfritt FPS. Dessa fylls av antingen infekterade människor som blivit någon slags zombieliknande varelser, eller av helt vanliga människor som av någon anledning vill ha ihjäl Joel och Ellie. Det är här upp till spelaren att välja taktik. Gå in guns blazing? Oftast ingen bra idé, då din ammunition tar slut snabbt som bara den. Smyga sig förbi alla fiender? Visst, men då missar man lätt massor med loot. Jag fann att en kombination av smygande och listiga fällor var både bäst och roligast. Men varför verkar Ellie och andra kompanjoner vara osynliga för fienden? Jag som Joel måste ständigt hålla mig gömd och springa ur fienders skottlinje, men mina följeslagare verkar kunna kuta runt mitt framför ansiktena på fienden utan att de syns.

Måste upplevas själv

Det är små saker som det och att det bara verkar finnas en eller två olika dunjackor för ondingar att få tag på efter postapokalypsen som då och då bryter illusionen får The Last of Us att kännas väldigt mycket som just ett spel. Men dessa irritationsmoment är som bortblåsta så fort jag klarar den där irriterande långa striden och återigen sugs in i den fantastiska resa som Joel och Ellie tar för sig. Den som tror att The Last of Us är en matiné med glimten i ögat som Uncharted har misstagit sig å det grövsta. Det är en mörk, oförlåtande, resa som gång på gång fick mig att sitta och bara gapa framför tv:n. Det finns en anledning till att jag inte gått in djupare på spelets handling eller hur karaktärerna är, och det är helt enkelt för att du måste uppleva dem själv. Om tv-spel var ett skolämne skulle The Last of Us vara en obligatorisk del i kursen.

Ett, ganska högt, betyg kommer på spelsidan i City-tidningarna på fredag.