Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Hej läsare!

Som ni kanske märker är det ett ganska dåligt flöde just nu på inlägg från min sida. Jag har den senaste tiden inte haft tid att göra så mycket annat än recensionerna i City, och mina andra projekt har blivit lidande.

Det är så att det har hänt något ganska allvarligt i mitt liv som jag helst inte berättar om, men tänkte ändå att jag är skyldig er det. So, here goes. Info efter hoppet:

Det går inte riktigt att förklara vilket jävla knark det här spelet är. Jag skojar inte när jag säger att flertalet helgdagar, alltså 12 timmar i rad, som en annan 16-åring på LAN, har gått åt till detta de senaste veckorna.

Som ni kanske vet så spelade jag World of Warcraft under stora delar av 00-talet och början av 10-talet, och det är inte förrän jag tillslut gav med mig och testade LoL som jag återfick den där utsökt välbalanserade känslan av en väldesignad flerspelarupplevelse likt den i World of Warcrafts battlegrounds. När en kör fem mot fem med ett bra lag och alla sidor av spelet visar sig samtidigt är det som att få heroin injicerat i det kombinerade spel/lust-centra som jag gissar befinner sig någonstans i hjärnan. En individuell spelares prestationer blandas med väl uttänkta lagprestationer för att skapa precis det rus som konventionell lagsport innebär för både spelare och åskådare.

När jag säger 12 timmar så menar jag dock inte enbart speltid. Till dessa räknar jag förstås de timmar jag spenderat på Twitch.tv som åskådare av den här fenomenala e-sporten. När de europeiska och nordamerikanska LCS-ligorna sänder är det uppåt 150.000 tittare samtidigt. Spelet har ca 30 miljoner aktiva spelare och är antingen den största eller näst största e-sporten i världen. Faktiska siffror och något slags rankingsystem på en global nivå är svårt att få tag i, men som e-sport har League of Legends bara en rival, vilket förstås är Blizzards monster Starcraft 2.

Jag började som så många andra på grund av rekommendationer från vänner. Trugande, långa rekommendationer som varat i säkert två års tid. Jag stod emot, tyckte att det verkade trist samt att jag inte orkade lära mig ett nytt spel. Men det var droppen när jag satt i ett Skypesamtal med 5 andra vänner som skrek och skrattade över spelet. Det var dags. Och det tog en match innan jag satt fast.

Då jag främst spelat Hunter i World of Warcraft blev rollen som ranged det första naturliga valet, men jag har sedan dess också börjat känna på olika närstrids- och supportkaraktärer. Får jag välja just nu spelar jag Taric eller Tristana i bottom lane, om det nu säger er något.

Hur som helst, sörj mig, ty det ser fan inte ut som att jag kommer tröttna på ett bra tag.

Skämt åsido så har jag lite ångest över att jag varit frånvarande, men ni som vet hur det är att bli besatt av ett spel vet vad jag menar. Om inte annat så har jag material till en hel sidoblogg om League of Legends.