Mitt kärleksförhållande började när jag av en slump blev satt framför det första Lego Harry Potter-spelet för några år sedan. Innan dess hade jag inte fattat grejen. “Bra filmserier som förstörs av att göra dem till Lego-spel för barn?” Ungefär så tänkte jag. Men ack så fel jag hade. Sedan dess har jag med stort intresse följt utvecklingen av spelen och nu senast var det fantastiska Lego Batman 2: DC Super Heroes jag spelade. Där öppnade man upp Gotham City och lät allsköns superhjältar och skurkar härja fritt, GTA eller Saints Row-style.
Det öppna har man tagit till vara på i nya Lego City Undercover till Wii U också, och med all rätt. Upptäckarglädjen har alltid varit i fokus i Lego-spelen och när vi ges en hel stad att utforska dras det hela till en helt ny nivå. Det är en fröjd att köra runt och leta upp saker att slå sönder bara för att sedan bygga ihop till andra saker igen som leder till att man hittar en massa godsaker. Samlarmanin skruvas upp till tusen.
Min största oro inför Lego City Undercover var hur serien skulle klara sig utan en filmlicens. Vi har lotsats genom filmserier som Star Wars, Indiana Jones, Batman och nu senast Sagan om Ringen, och vi har fått följa dess historier kryddade med populärkulturella referenser. Skulle det funka att göra ett Lego-spel som inte har filmerna att falla tillbaka på?
Svaret är ja, tveklöst! En sak som hjälper är att TT Fusion inte behöver rätta sig efter färdiga karaktärer, utan kan ta sig större friheter. Visst, City-serien finns redan i fysisk Lego-form, men där är Chase McCain och de andra stumma och egentligen är det bara deras utseende som är bestämt. Lego City Undercover har, serien trogen, ganska kass kontroll och tillför inte så mycket banbrytande utöver den öppna världen, men den som uppskattar Lego-spelens sedvanliga kavalkader i populärkulturreferenser lär inte bli besviken. Humorn är dum, fånig, löjlig och väldigt rolig för den som gillar det.
Men även om jag tror att Lego-spelen inte behöver några licenser för att bära som bra spel måste jag ju erkänna att jag är barnsligt sugen på det kommande Lego Marvel Super Heroes som ska komma senare i år. Jag vill vara Lego-Wolverine! Hör ni det? Jag vill vara Lego-Wolverine!
En recension av Lego City Undercover kommer på nästa veckas spelsida i City.
Micael
Jag tillhör skaran av de som inte har fattat grejen. Lego spelen ligger där, bland de fysiska hyllorna i diverse butiker, och florerar ofta som storsäljare i nätbutikerna, och där sitter, eller passerar, den där cynikern, som i detta fall då är jag. Jag får inte in det. Kan inte greppa, vad är det som är grejen med dessa spel? Hittills har jag inte vågat köpa en enda Lego-titel till någon av de konsoller jag äger, för något inom mig tänker: ÄH! Kommer säkert ändå bara till att ställa det i hyllan, för att låta det samla damm, då det inte föll mig i smaken.
Nu sitter jag här, och hör dig säga att du tillhörde skaran som inte har/hade fattat grejen, men nu är omvänd. Är det så, att det bara är mitt träiga jag som hindrar mig från att spela ett spel som lever på känslan: Kul! Roligt! Upptäckarglädje!
Ska jag våga… och vilket ska jag då börja med?
Mvh
Mike the Cynic
Niklas Sintorn
Jag tror att Lego-spelen är sådana man inte kan förstå grejen med om man inte spelat dem. Men låna ett av någon polare, så slipper du köpa om du inte skulle gilla det. De har ju inga DRM-skydd eller så. Jag rekommenderar Lego Batman 2 som kom i höstas, det är nog det jag haft allra roligast med.
Micael
Ursäkta ett oerhört sent svar, och respons!
Tack! Tror minsann att jag ska ta och investera i Lego Batman 2, för även om jag inte gillar det så vet jag att min sambo kommer älska det (för det är sött/gulligt) och vet ändå ingen jag kan låna spel av då de flesta jag känner enbart har Xbox, medan jag då är och förblir ett PS-fan (yes, PS4 here I come!). Lasse Tät har visserligen ett PS3, men som jag förstått det så köper han de flesta spelen till sitt kära Xbox.