Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag hade tänkt skriva en krönika om huruvida det går att ge ett spel maximalt betyg utan att blanda in sina egna känslor och värderingar. Tyvärr blir resonemang om betyg i recensioner ofta otroligt snåriga då olika betygsskalor har olika tillämpning och graden av subjektivitet kontra objektivitet är en diskussion som aldrig kommer att vara klar.

Däremot kan jag berätta om hur jag kom fram till att Tomb Raider skulle få fem av fem möjliga, och vad jag lärde mig i processen.

Som det ser ut nu är de flesta recensenter överens om att Lara Crofts ursrpungsberättelse är ett förstklassigt äventyrsspel. De små fel som finns är petitesser som mer eller mindre skyls helt av den helgjutna kvalitetskänsla vi upplevt. Detta tar spelet till en viss nivå, men det var i alla fall inte i mitt fall vad som skickade spelet från en stark fyra till en femma. Det slutgiltiga beslutet kom från den reflexivitet som uppstår när jag spelar spelet. Mötet med mig som person och vad jag upplever att spelet vill säga. En recension går nästan inte att skriva utan att ett kulturbundet tankemönster påverkar hur jag ser på mitt recensionsobjekt.

Vi kallar det våldtäktskultur

I och med mina feministiska åsikter har jag problem med hur kön porträtteras i spel. Vi tillsammans i den här spelkulturen har läst väldigt många debattinlägg och krönikor om objektifiering av kvinnor, och Tomb Raider var ett av många spel det stormade kring. Många var upprörda över hur Lara som kvinnlig hjälte självklart skulle ha ett trauma involverande sexuellt våld eftersom detta är en trop som känns “naturlig” att tillämpa på en kvinnlig huvudperson. Samtidigt dyker sådant i princip aldrig upp när det gäller manliga protagonister. Vi kallar det våldtäktskultur, och jag håller till fullo med om all kritik som riktats mot detta.

Ändå var det dessa perspektiv som fick mig att känna väldigt starkt till spelets fördel. Utöver den sekvensen så finns det nästan inget slentrianmässigt könsnormativt med Lara Croft. Som spelets hjälte är hon en stark, modig och kapabel karaktär, precis som Nathan Drake, Solid Snake eller vilken annan hjältesnubbe som helst. Skillnaden är den komplexitet hon tillåts tack vare sitt kön, då det är mindre tabubelagt för en kvinnlig karaktär att gråta, tvivla och känna ångest. Sett ur den klassiska könsdikotomin är dessa egenskaper en svaghet hos kvinnan. Emotionell, irrationell och svag har varit hennes lott i all tid. Men i vår tid och i mitt perspektiv blir det istället en strålkastare på den svaghet som finns i hur manliga karaktärer skrivs i spel. Hjältesnubben är en automat som spyr ömsom bly, ömsom käcka kommentarer och skrattar döden i ansiktet utan att ens bli rufsig i håret.

Vem skulle inte skrika och gråta när hela ens kropp är brutaliserad

Jag kan utan att blinka säga att Lara Croft är en av de kanske två eller tre spelkaraktärer jag har haft lättast att relatera till, då hon tillåts vara mänsklig på en helt ny nivå. Vem skulle inte vara rädd och tvivla när en är fast på en helvetes-ö full med kultistpirater som vill mörda en? Vem skulle inte skrika och gråta när hela ens kropp är brutaliserad av höga fall, öppna sår, mjölksyra och hunger? Jag känner att jag vill vandra dörr till dörr med en kopia av spelet och besöka varje spelutvecklare, stor som liten, och säga: “Så här! Ska det vara så jävla svårt att göra så här?”

Visst, Laras utsatthet överdrivs på många sätt i hur hon ständigt flämtar, fryser och nästan i varje kapitel tumlar från klippavsatser och stukar något. Men tanken finns där och det i sig är beundransvärt. Oftast träffar vi inte alls människor när vi spelar spel, utan Män och Kvinnor. Lara är en av de få riktiga människor vi får träffa, och där mer än något annat, så blev spelet en femma. Kanske för att jag är den jag är, men det är väl så en skriver recensioner istället för en produktbeskrivningar?