Mina år som PC-spelare gör sig allt oftare smärtsamt påminda. Inte för att jag ångrar att jag spelade PC, tvärtom, utan för att jag missade många serier på konsol. Visst har jag såklart spelat de stora serierna och inte missat speciellt mycket av det som anses “viktigt”. Men när det kommer till de halvstora serierna, som kanske inte kändes som himla coola när jag var i 18-årsåldern, har jag väldigt dålig koll. Serier som Ratchet & Clank och Banjo Kazooie är exempel på serier jag har fått ta igen i efterhand. En annan sådan serie är Sly Cooper.
Nästa vecka släpps fjärde spelet i serien, Sly Cooper: Thieves in Time, till Playstation 3 och Playstation Vita och jag har faktiskt haft tillgång till Vita-versionen ett bra tag nu. Jag har märkt att de flesta andra som recenserar spelet har ett långt och rosaskimrande kärleksförhållande till den kvicktänkte tvättbjörnen och slår mig på fingrarna när det gäller allt som har med kunskap om serien att göra. Svamprikets Linus Svensson hyllar till exempel spelet, men är också samtidigt öppen med sin forma kärlek till Sly.
Själv tvingas jag med helt färska ögon ta in en spelserie som många andra känner sedan länge. Det kan vara svårt för mig att i min recension vara kritisk till om det finns tillräckligt mycket nytt i denna uppföljare, eller om det är mer av samma. Även om jag brukar undvika det, blir i det här fallet nästan omöjligt att inte läsa andras recensioner för att se till att jag inte gör några uppenbara snedsteg som ett fan av serien hade upptäckt direkt.
Men även om jag får göra en hel del research om vad som är nytt och inte är det ändå min personliga upplevelse av spelet som kommer att ligga till grund för recensionen. Och det är minst sagt en väldigt angenäm upplevelse. Även om Sly Cooper: Thieves in Time inte kan brottas med de största rent grafiskt och produktionsmässigt ser det väldigt mysigt ut. Eftersom spelet är detsamma på Vita och Playstation 3 förmodar jag att vissa begränsningar vad man kan göra rent grafiskt infinner sig. På Vita ser det helt okej ut, men på Playstation 3 har man lagt på en mer markerad cel-shading som verkligen framhäver spelets serietidnings-vibbar.
Ung, cool och kaxig
Även om Sly Cooper är en ny bekantskap för mig känner jag igen många drag från karaktärer som just Ratchet från Ratchet & Clank. Han är ung, cool och kaxig. Precis så som en person i yngre tonåren vill ha sina hjältar. Men där Ratchet flyger runt i rymden och förlitar sig på stora vapen är Sly en mästertjuv som, precis som titeln avslöjar, den här gången reser runt i tid och rum för att leta reda på borttappade skatter och sätta dig tidsresande konsttjuvar. Hittills har jag klättrat, smugit och svingat mig runt i feodala Japan, vilda västern och under istiden, så variation finns så det räcker och blir över.
En någorlunda öppen hubvärld för varje tidsålder bjuder in till utforskning samtidigt som många av story-elementen utspelas på mer regelrätta banor. En bra kombination av upptäckarglädje och plattformsaction. Jag ser fram emot att gräva djupare i spelet i helgen, och extra smidigt är det att din sparfil går att komma åt på både Playstation 3 och Vita då det är en så kallad Cross-play-titel.
Recension av Sly Cooper: Thieves in Time kommer i City Skåne på torsdag nästa vecka. Självklart läggs den även upp här på Kraid.se
Wictor Sundell
Niklas! Du ska inte skämmas, jag är alltid lika sist på bollen som du. Även med Sly Cooper.
Du och jag skulle till och med kunna starta ett korpenlag ihop.
Hör av dig
Din själsfrände
Wictor
Niklas Sintorn
Oh yeah, vad ska vårt lag heta?
Ina
Oj, recensioner och hur man ska förhålla sig till en del i en serie man spelat eller inte spelat tidigare är ett superintressant ämne.
I några fall kan det ju vara asbra med nya ögon, speciellt efter att en serie fått en spinoff-serie/reboot/nånting som gör att den inte längre är som vissa “gamla fans” vill se den. Se tex på vissa recensioner av nyaste Castlevania till 3DS. Det finns en lite småomtalad recension som i princip mest består av klagomål över vad spelet inte är. Det är inte Symphony of the Night, det är fel, det är därmed dåligt.
Sedan finns det recensenter person som antingen inte har den relationen till Castlevania sedan tidigare, eller kan se på spelet som det är (och inte som man önskar att det skulle vara) och som därmed skrivit helt andra saker ur en helt annan synvinkel. Båda behövs (även om man kanske kan göra det smidigare än ovannämnda omtalade recension) eftersom det finns olika typer av konsumenter som vill ha info från “sin synvinkel”.
Lite extremt exempel, men det gäller även serier som inte radikalt förändrats. Som i ditt fall :)
En person som söker bra spel till sin Vita men inte spelat Sly-serien innan vill ju veta om spelet håller som fristående spel, så som du spelat det. Den personen vill kanske inte läsa en recension som mest består av jämförande med en bunt andra spel de öht inte har någon koll på (alltså de tidigare Slyspelen).
Fin balansgång där, om man vill försöka nå ut till båda typerna av spelare men hålla recensionen kort och koncis ;D
Ursäkta svammel! :D
Niklas Sintorn
Ja, visst är det klurigt? Svårt som fan att recensera ett spel i en serie man inte har koll på sedan innan. Men man får väl helt enkelt vara ärlig med sin erfarenhet och recensera spelet utifrån vad det är, inte vad serien har varit tidigare. Att ge Castlevania ett lägre betyg för att det inte är Symphony of the Night känns ganska ruttet. Tror också på att nya ögon är bra. :)