Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag suckade djupt första gången jag såg Path of Exile i ett klipp på YouTube. Ytterligare en diablo-klon, tänkte jag. Spelet var då i tidigt beta stadie och såg inte alltför hett ut. Ungefär som Diablo 3, fast fulare.

Att jag återvände till Path of Exile var en slump. Det var fredagkväll och spelet hade precis blivit öppet för allmänheten. Jag hade inget bättre för mig, så jag laddade hem det. När jag skapade min första karaktär var jag mycket skeptisk. Spelet var fortfarande fult. Gubbarna rörde sig stelt. Det här var inte i samma liga som Diablo 3.

Kolla in Bos nybörjarskola i Path of Exile!

Efter nästan två veckor med spelet kan jag konstatera följande: det är ett mycket stämningsfullt spel som bäst, men oftast snyggfult. Animationerna är stela. Och ligan, ja det är definitivt inte samma liga som Diablo 3.

Path of Exile är något helt annat.

Action role-playing games dras i vissa kretsar med dåligt rykte. Det är nämligen lätt att utgå från att spel som går ut på att välja klass, döda monster, hitta saker, och utveckla sin karaktär – är lika varandra. Ungefär som om vi skulle anta att Super Mario till 8-bitars Nintendo och Sonic till Mega drive är “samma sak”, bara för att båda är “plattformsspel”.

Path of Exile och Diablo 3 har ungefär lika mycket gemensamt som ovanstående två spel.

Komplext levellingsystem.

Path of Exile är ett spel som har mer gemensamt med tidigare generationers Diablo, än den senaste installationen. Det kanske lättaste sättet att förklara skillnaden är genom att beskriva spelets balans mellan lekfullhet och allvar. Path of Exile erbjuder klasser, men valet av klass styr egentligen bara var man börjar på ett gigantiskt spindelnät av så kallade “passiva förmågor”. Systemet är i sig hissnande vid första anblick, och nya spelare gör gott i att ta ett djupt andetag innan man försöker sätta sig in i det.

Vilka vapen, rustning, magier eller attacker man använder är helt upp till spelaren, utifrån vad som finns tillgängligt. Det kan leda till intressanta kombinationer så som en jättestor bågskytt, men enormt mycket hälsa. Eller en magiker med fullplåt och tvåhandsvapen. Valet av klass styr var i spindelnätet man börjar (exempelvis: en magiker har nära till magi, men längre till bågskytte) men inte hur man utvecklar karaktären.

Allvarlig lekfullhet

Lekfullheten hade fallit platt om det inte vore för den stora portion allvar som spelet dras med. Spindelnätets komplexitet, hur förmågor kan kombineras, och fiendernas dödlighet leder till en spelupplevelse som är lika del frihet som ansvar inför sin egen stundande död. För du kommer dö. Många gånger.

Path of Exile är ett spel för oss som tyckte Diablo 3 var för simpelt, och att det kanske förlorade lite av sin själ när det gick Call of Duty-generationen till mötes och erbjöd omedelbar tillfredställelse.

Path of Exile skämmer inte bort sina spelare med specialeffekter så att vi succesivt blir likgiltiga inför nästa explosion. Spelet erbjuder frihet som kommer med en brant men belönande inlärningskurva. Ett vuxet spel, där du måste arbeta för att nå framgång.

Gratis är gott.

Det kanske viktigaste är att Path of Exile erbjuder ett spel där din framgång inte mäts i termer av guld eller ovanliga föremål. Det mäts slutgiltligen genom din förståelse av spelet, och hur man kan spela det. Just därför är det ett spel som passar mycket bra att spela i hardcore-läge. Ett dödsfall blir meningsfullt eftersom målet aldrig var att nå den högsta leveln. Döden är bara ytterligare ett tillfälle att lära. Och spela om.

Eftersom spelet är gratis, och kommer vara så även vid officiell release, finns det liten anledning att vara kritisk. Visst finns det problem, framförallt vad gäller server-stabilitet vilket är nog så viktigt i hardcore-läget, men problemen hade inte ansetts betydande om spelet hade haft en prislapp. Och nu är det alltså gratis.

Path of Exile kommer inte ta kål på Diablo 3. Somliga menar att Blizzard löste det fint på egen hand genom ett ogenomtänkt upplägg med för stort fokus på auktioner och riktiga pengar.

Bo Nurmi är en återkommande gästskribent på Kraid och har tidigare skrivit om tv-spelsberoende och sin relation till Mario. Till vardags arbetar han som kognitiv-beteendeterapeut och universitetsadjunkt.