Så var det då dags för första inlägget i Kraids lista över Årets spel 2012. I stället för ett väldigt uppstyrt upplägg som många andra sajter kör, med inlägg varje dag och omröstningar och liknande kör vi här på total anarki! En person kommer att enväldigt bestämma över en specifik kategori, och sedan ska årets spel koras. Inläggen kan droppa när som helst, ett om dagen, två om dagen eller inget alls. Ingen vet när nästa slår till. Nu kör vi!
Jag är så urbota trött på allt vad militärshooters heter. Jag brukar sträcka mig till att spela en om året, nämligen Call of Duty. Årets upplaga, Black Ops 2 var visserligen en rätt så positiv upplevelse, men militärtugget är ändå tröttsamt. Därför var det inte många ögonbryn jag höjde på när folk började tissla och tassla om något spel som hette Spec Ops: The Line. Jaha, ännu en militärshooter med dude bro-attityd, tänkte jag och ignorerade det. Men när fler och fler började snacka om att det var riktigt bra sneglade jag åt min spelhylla. Där låg nämligen ett inplastat recensionsexemplar och bara väntade. Ändå tog det flera månader innan jag fick tid till att spela det.
Men så, en dag, tog jag mitt förnuft till fånga och tryckte i skivan. Lättaste svårighetsgraden var det som gällde, jag var inte här för att behöva spela om actionpartier. Grejen med Spec Ops: The Line är nämligen storyn och narrativet. Aldrig tidigare har jag spelat ett spel som skildrar det helvete som är krigssituationer på ett bättre sätt. De psykiska påfrestningarna som spelets karaktärer utsätts för är påtagliga och manifesteras på de mest ohyggliga sätt. Som spelare tvingas du fatta svåra beslut, och det finns aldrig något “rätt” eller “fel” val. Jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga och tog mig igenom det, för det är ett av de spel som fått mig att känna och tänka efter allra mest i år.
Om du spelat spelet och är intresserad av att veta mer om storyn och symboliken rekommenderar jag IGN:s analys och intervju med utvecklarna. OBS! Innehåller tonvis med spoilers.
Sebastian Åkerberg
Kan bara hålla med. Jag hade visserligen ganska bra koll på Spec Ops: The Line ända sedan de började snacka om att ta inspiration från “Mörkrets hjärta”, och för egen del infriade spelet mest “bara” en massa högt ställda förväntningar som jag hade på det – men herregud vilken upplevelse det var. Trots allt. Förra årets skörd av moderna militärspel var ju förskräcklig – både Modern Warfare 3 och Battlefield 3 levererade fullkomligt kräkvärdiga enspelarkampanjer – och åtminstone Medal Of Honor: Warfighter verkar ju hålla den fanan lika lågt som vanligt. Black Ops 2 har ju fått lite mer blandade omdömen, där vissa i alla fall säger att de försöker sig på nya saker. I vilket fall var Spec Ops en riktigt frisk fläkt. Det hade kunnat vara bättre på vissa saker (och hade i så fall varit ett mästerverk bland de allra bästa), men det är helt klart ett av årets bästa spel.
AnderssonX
Jag hålled med dig Niklas, verkligen överraskande bra.
För mig tog det en bit in i spelet innan jag verkligen började gilla det, till slut blev det riktigt, riktigt bra
Och grym musik i spelet dessutom!
AnderssonX bloggade nyligen – Välkomna till Hadoken