Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag har tidigare skrivit om The War Z och dess (något tvivelaktiga) anknytning till Day Z, så vissa av er är antagligen redan bekanta med spelet (en del kanske också har betan?). Nu har jag spelat betan lite mer och kan komma med utlåtanden om saker som inte bara rör det förvirrande och, i min åsikt, olämpliga namnvalet.

Det första som slog mig med det var de otroliga likheterna med Day Z. Zombieapokalyps i nordligt klimat med tjocka skogar och utspridda små byar – i Day Z någonstans i Ryssland, i The War Z någonstans i Colorado. Man gör precis samma saker, d v s springer för livet från zombies och från andra överlevare – kort sagt allt som rör sig. Spelmomenten är precis desamma, målet är att överleva, till varje pris.

Skillnaden mot Day Z är att allt det där är lite enklare i The War Z. I den förra bryter du benen om du hoppar ned från en klippa på tre meter och det är sjukt jobbigt att läka skadorna, men i den senare tar du bara lite skada, vilken enkelt kan botas med bandage och en stadig måltid. Den avgörande skillnaden mellan Day Z och The War Z är just att allt är enklare och mindre krångligt i Colorados zombietäta glesbygd; det är på det stora hela mindre hardcore och långt mer förlåtande.

När du i Day Z:s Chernogorsk ligger och förblöder efter att ha trampat olyckligt på ett granbarr kan du i detta spel ta emot lika mycket, om inte mer, stryk än Arnold Schwarzenegger i dennes mer urspårade filmer. Där Day Z är som fjälljägartjänst i Boden är The War Z som Sommarhajk med mysgubben Bengt Alsterlind. Efter många timmar i Day Z känns det faktiskt skönt att kunna köra något som känns som dess easy mode. Att ha lagt timmar på att hitta bra vapen och utrustning till sin karaktär, bara för att se allt försvinna bara för att du missbedömer fallhöjden från ett takloft. Dör du i Day Z är det permanent, medan du i The War Z kan köra med samma karaktär efter en timmes väntan.

Jag hade genuint kul när jag spelade The War Z. Dråpliga stunder som när jag smög efter en annan spelare för att rånmörda honom, bara för att bli skjuten i ryggen av en tredje spelare är en ganska rolig upplevelse. En annan gång snöt jag ett vapen rakt framför näsan på tre andra spelare, som ilsket sköt efter mig och febrilt jagade mig genom skogsnatten. Jag undkom helt oskadd och satte mig skrattande under en tall för att beundra mitt fynd, varpå jag upptäckte att vapnet på något sätt buggat sig ur min inventory. Snopen, men i all fall vid liv.

Rent krasst kan man säga att The War Z är en förenklad Day Z-kopia, men det är också dess ess i rockärmen. Det gör ett spel som är krångligt på alla plan, från installation till kontroller och att hitta servrar, till en mer strömlinjeformad och lättillgänglig produkt. Det tillför även saker som en konkret handling (eller ja, i alla fall lite bakgrundshistoria). Det har tagit det bästa från Day Z och gjort sig av med det värsta. Det ska bli mycket intressant att se hur det hela utvecklar sig när Day Z släpps i standalone-version.