Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

När man talar om någon som är lite bakom flötet så brukar ordlekar som “det sitter folk i kanoten men det är ingen som paddlar” dyka upp titt som tätt. Nu är det här inte något erkännande om hur dum i huvudet jag är, men en kort kärnfull mening om min uppväxt som spelnörd kan sägas vara: “Han spelar för glatta livet, men det är inget kopplat till TV:n.” Den här tanken slog mig i morse när jag hade en diskussion om retrospel på twitter. Med tanke på min inte så ringa ålder så kan jag förhållandevis lite om spelkonsolens retrovärld. Jag hade ett NES och kanske 20 spel, så resten av min kunskap kommer från det jag hyrde, spelade hos kompisar och framförallt vad jag lärt mig i efterhand.

Från 12 års ålder och fram till våren 2010 hade jag inget kopplat till min TV. En handkontroll kändes lite främmande i händerna de gånger jag spelade Playstation och N64 hos vänner. Varför? För att jag spelade PC så klart.

Compaq 486

Min mest älskade spelmaskin genom tiderna, som jag starkt kopplar ihop med minnen, lukter och spellycka från uppväxten var min Compaq 486. Med en SX-processor på 33mhz, VGA-skärm på 15 tum och ett RAM-minne på 8 MB så klarade den här besten av att köra alla de klassiska spelen. Efter att ha matat in och ut disketter under bättre delen av en kvart gick Doom och Civilization att spela som ett smäck från hårddisken. Bredvid datorn stod en extern CD-Rom läsare som oftast innehöll min riktigt slitna skiva “250 PC Games!” varifrån jag spelade både Wolfenstein 3D och Worms-föregångaren Scorched Earth. Allt detta medan det i andra ungars vardagsrum nöttes SNES-kontroller till F-Zero och Super Metroid. När julklappar och veckopengar sedermera gick till Playstation och Nintendo 64 tjatade jag på mina föräldrar att skaffa en sådan folk-PC från LO med en MMX-processor på 200 mhz.

För att ge er en närmare inblick i hur retro kan se ut för en PC-spelare född -82 har jag gjort ett axplock i listform av spel som rullade på mina första två datorer. Titlar som jag nämnt ovan samt några andra självklara titlar som Syndicate eller Beneath A Steel Sky lämnar jag därhän och följer istället hjärtat. Tio retrospel till PC som får mig att sucka drömskt är alltså:

1. Master of Magic

Microprose är något av en kvalitetsstämpel när det kommer till PC-retro, och Master of Magic var ett av de första strategispel jag verkligen gillade. På många sätt en blandning av Heroes of Might and Magic och Civilization, så erbjöd Master of Magic det bästa av två världar. Som en av de mäktiga trollkarlarna i den här slumpmässigt skapade världen ska man bygga arméer och städer samtidigt som man forskar fram nya, mäktigare trollformler och bestar att skicka på sina fiender.

Städerna bidrog till men krävde också olika resurser som guld, mat och mana vilka man behövde hantera för att skapa en väg fram till det slutgiltiga målet. Det som jag alltid tyckt var spännande är att Master of Magics slutmål inte är att bara kontrollera en värld, utan två. Den “vanliga” världen Arcanus innehöll nämligen olika “Towers of Wizardry” som var portaler till den parallella världen “Myrror”. Jag tog mig aldrig så långt att jag erövrade bägge världar, men minns ändå med värme hur spelet var som ett häftigare alternativ till Civilization. Jag menar, vad tycker du låter häftigast? Forska i lerkrukor eller kaosmagi? Patrullera landsbygden med pionjärer eller trollshamaner?

2. X-COM: Terror From The Deep

Av någon anledning spelade jag inte UFO: Enemy Unknown förrän långt efter TFTD. Det var liksom undervattensvarianten som var i ropet då jag hörde talas om serien och det som fanns till hands på lite mer än en handfull disketter. Och det gör mig inte så mycket, så här i efterhand. Jag tycker nämligen att uppföljaren är ett bättre spel. Det har bättre musik, snyggare miljöer och hade med sin undervattensmiljö en lite mer innovativ känsla som lockade fram en akut och klaustrofobisk känsla.

En bidragande faktor till den krypande känslan var förstås också spelets vansinniga svårighetsgrad. AI:n var bra mycket smartare och gjorde flertalet ondskefulla manövrar som jag aldrig stött på i föregångaren. Att kliva ut ur sin Triton trupptransport på havsbädden och marschera ut sina aquanauter i samlad tropp var ett misstag jag bara gjorde en eller två gånger. Stod det fler än tre aquanauter tillsammans kunde man ge sig fan på att en Aquatoid tultade fram ur några koraller för att baseballkasta en Sonic Pulser-granat framför fötterna på dem.

3. Heroes of Might and Magic 2

Självklart så är uppföljaren HOMM3 en titel som är mycket mer inpräntad i det kollektiva nördminnet, men det var inte där jag började min bana som HOMM-fantast. Det finns väl inte så mycket mer att säga om den här spelserien än som redan är sagt.

Grafiskt sett var HOMM mycket mer förföriskt än Civilization och Master of Magic med färgsprakande kartor och riktigt mumsig pixelkonst i stridssekvenserna. Att kunna utrusta sina hjältar med olika förmågor och vara kreativ med hur man byggde sina arméer var otroligt tacksamt när man märkte att det gav olika effekter. Och vilken skillnad det var mellan Vampires och Vampire Lords!

4. Star Wars: TIE fighter

Om jag skulle sammanställa antalet timmar spenderade i ett spel vet jag att World of Warcraft vinner, och att Quake 2 och Battlefield 1942 kommer kort därefter. Sen kommer Star Wars: TIE Fighter, och även detta är en uppföljare jag uppskattar mer än föregångaren, Star Wars: X-Wing. Det fanns något eggande och alternativt i att få ta del av Imperiets sida av Star Wars-sagan.

Upplevelsen av att jobba för regimen var aldrig helt svartvit då man ibland kände sig väldigt duktig när man i sin vrålande Tie Fighter sköt ner rymdpirater och skyddade fraktfartyg. När rebellerna attackerade civila mål kände jag mig som en antiterrorist, även om mina officerare bar grafitgråa fascist-uniformer. Spelupplevelsens kvalité under den tiden byggde förvisso mest på att få flyga rymdskepp, men i efterhand tror jag ändå att jag lärde mig en del om perspektiv.  Dessutom så gav spelet en inblick i teknologin och berättelsen bakom ett av rymdens mest ikoniska attackflyg. X-vingen tröttnade jag rätt fort på faktiskt.

5. Jagged Alliance: Deadly Games

Det hörde på något sätt till som pojkvasker att vara intresserad av militaria. Jag spelade massor av rollspel, och hårdvara som automatkarbiner beskrevs i stor detalj i regelböckerna. Så att Jagged Alliance: Deadly Games blev en stor hit med mig och mina vänner var självklart. I rollen som en namnlös chef är det spelarens jobb att anställa och kontrollera olika legosoldater genom en rad uppdrag som innefattar gisslandrama och infiltration. Hårdvaran var förstås väldigt viktig även här och jag minns med glädje hur ryssen Ivan kunde rensa hela rum med sin ljuddämpade UZI.

Något som däremot tog spelet från bra till suveränt var den enkla men ändå djupgående editorn för banor. Vi gjorde banor åt varandra som vi sparade ner på disketter och tog med till kompisarna för att sedan titta på när de försökte lösa uppdragen. Jag skrek av skratt när min kusin råkade dra i en spak som istället för att öppna en dörr släppte ut åtta supersoldater med granatkastare på gården utanför. Jag skrattar nu när jag skriver det, till och med. Han tyckte jag var dum i huvudet, förstås. Ytterligare en anledning att jag personligen gillade Deadly Games är att turbaserat är den enda formen av strategispel jag klarar av utan att utstöta primalvrål av stress.

 6. Rise of the Triad

Nog för att Doom, Wolfenstein, Duke Nukem och Blood också rullade en hel del på min skräm, så vill jag ändå slå ett slag för den här första-persons skjutaren. Det var häftigt att man kunde välja en av flera personer att spela i uppdragen, som alla hade olika egenskaper som snabbhet eller stryktålighet. Blodigt var det ju dessutom, så när ryktet gick i skolkorridorerna om det här spelet var det ju bara att skaffa det direkt.

Besviken, blev man ju inte. Vapensmatter och kroppsdelar som flyger var något en 13-årig tönt älskade. Undrar om det inte var här jag blev bekant med ordet “gib” för första gången?

7.  Ascendancy

Den här sortens spel förknippar nog de flesta med titeln Master of Orion snarare än den Virgin-publicerade titeln Ascendancy. Men som det ofta är så är första intryck det som räknas, och Ascendancy var min första kontakt med strategispel av den här modellen.

Dessutom blev timmarna framför spelet också en introduktion till en helt ny engelsk science-fiction terminologi där man lärde sig tunga och innebördsrika ord som “terraform”. Spelets mål var som ni säkert redan förstår att guida sin valda ras genom utveckling och kolonisering i en ogästvänlig världsrymd. Genom att applicera antingen diplomati eller militär styrka tog man sig ut ur farliga möten med fientliga civilisationer, för att sedan fortsätta utforska solsystem efter beboeliga och resursrika planeter. Allt detta gjordes dessutom till ett soundtrack som var så bra att det än idag dyker upp i huvudet på mig när jag tittar på natthimlen.

8. Commander Keen

När jag inte spelade strategi eller förstaperson så hände det ibland ändå att jag gjorde stopp i den annars konsoldominerade genren plattformsspel. Nog för att jag ibland dammade av mitt NES och körde runda Turtles 2, men det var också bekvämt att kicka igång den fantastiska spelserien Commander Keen på datorskärmen. Spelen släpptes redan 1990 till MS-DOS utvecklade av id Software, och då satt jag fortfarande och spelade Duck Hunt på min NES. När jag väl hittade Commander Keen så var det på grund av att spel 1 till och med 6 fanns på den där skivan med 250 spel jag pratade om. Det vart en hel del springande och strålpistolskjutande i rollen som Billy Blaze, som hjälten egentligen hette. Mysigt och samtidigt nyttigt, så att jag inte helt glömde bort den här fina genren.

9. Raptor: Call Of The Shadows

Xevious och Tiger Heli må ha vart häftiga spel till NES, men när det kommer till flyga och skjuta-spel med topperspektiv är Raptor: Call of the Shadows det häftigaste man kan komma över. Snabbt och explosivt med en otrolig arkadkänsla bjöd spelet inte bara på adrenalin, utan också häftiga scener från hangarer där man pratade med sina överordnade, uppgraderade sitt skepp och gapade över urläcker pixelgrafik på maffiga stridsflygplan. Det finns en anledning att både Gametrailers och ScrewAttack har detta i sin top 10 av 2D-shooters. För mig är Raptor så gott som oslagbart i genren.

10. Daggerfall

Sist men inte minst är en sån otrolig underdrift i det här fallet. Daggerfall, mer än något annat spel i den här listan, har gjort mig till den gamer jag är idag. Jag kunde inte då, och kan knappt nu, sätta ord till den beundran jag känner inför Bethesdas andra spel i Elder Scrolls-serien. Det första spelet Arena var förstås häftigt, men hoppet mellan dessa två är större än något annat i serien. Den komplexitet och frihet som erbjuds i Daggerfall är, om jag verkligen tittar med de rosaskimrande nostalgiglasögonen, bättre än någon annan jag upplevt. Att man var tvungen att söka på Alta Vista efter uppgifter om vart tjuvgillet låg säger så mycket. Man blev inte hållen i handen här inte, utan om man skulle hitta infon i spelet så gällde det att man råkade snubbla över någon av de få NPC:erna bland tusentals som hade någon liten obskyr linje dialog om tjuvgänget i den och den staden. Atmosfären var tung, fienderna skräckinjagande och möjligheterna näst intill oändliga. Daggerfall är mitt första sandbox-äventyr med öppen handling, och sen det har jag aldrig tittat tillbaka. Det här är och förblir min absoluta favoritgenre, och minnet av Daggerfall är något jag håller närmast hjärtat av nästan alla spelupplevelser.