Sensommarskräck – ständigt dessa zombies

ständigtzombies

De senaste åren har zombies varit lika endemiska i spelvärlden som tribaltatatueringar i svanken på Ullareds klientel. De odöda hjärnsubstansknarkarna smyger sig runt i vart och vartannat spel nuförtiden och verkar alltid ge det drabbade spelet eller DLC-läget beskrivningen “skräck”. De har på många sätt blivit ikoniska för spelskräck. Men har de blivit det för att de är skräckinjagande och, än viktigare, är de ens skräckinjagande?

Mycket har tyckts och tänkts om spelzombies de senaste åren och det här är inte en text skriven för att spy galla över dem eller för att informera hela internet om att jag är trött på dem. Det jag vänder mig emot är att zombies antas höra hemma i skräckspel och att det ofta är de som är är skräcken i skräckspelen.

Men vad är egentligen skillnaden mellan när en föredetta människa rusar emot dig för att döda dig och när en livs levande människa rusar emot dig i samma syfte

Jag ser inte det läskiga i zombies om jag ska vara ärlig. Visst, de är ute efter dig, suktande efter din hjärna och ditt liv. De är kalla döingar som går igen. Men när allt kommer omkring, vad är skillnaden mot en goomba? Den är, om möjligt fulare, ute efter dig och du dör om den får tag i dig. Zombies skiljer sig inte speciellt mycket från de flesta fiender i spel på det planet. Skillnaden är väl deras mänsklighet, eller kanske deras svunna mänsklighet. Men vad är egentligen skillnaden mellan när en föredetta människa rusar emot dig för att döda dig och när en livs levande människa rusar emot dig i samma syfte? Intet, min vän, intet!

Det som verkligen definierar en bra skräckfiende är att den följer med dig efteråt, när du stängt av spelet. När du släcker lyset och du lägger dig för att sova, poppar fienden upp i huvudet på dig. När du hör en knäppning i golvet sent på kvällen tänker du instinktivt på fienden. Det är för mig en skräckinjagande fiende. En som tar sig in i ditt huvud och stannar där. Det köttätande spöket man träffar i på källarvåningen i Amnesia är en sådan fiende. Mask of the Divine i Anna är en sådan fiende. Slenderman är den vidrigaste av alla sådana fiender. Men zombies? De stängs av när spelet stängs av.

Den avgörande skillnaden mellan zombies och de riktigt lyckade skäckfienderna är att de som verkligen är obehagliga, och fortsätter att vara obehagliga efter att spelet är avstängt. Zombies går att kontrollera. De går att se, oskadliggöra och du kan enkelt fly från dem. Källarspöket, Mask of the Divine och Slenderman är oförutsägbara, övernaturliga och är nästan omöjliga att komma undan. De kan dyka upp närsomhelst och varsomhelst och allt du kan göra är att springa för att hålla dig vid liv, åtminstone för stunden. De ingjuter en helt annan sorts skräck, en mer påtaglig sådan, medan zombier i princip är goombas med annan design.