Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag sitter för närvarande i ett kokande Frankfurt. Diverse douchebag-deutschen går runt med bar överkropp och dundrar dödsäcklig dubstep på högsta volym med sina Samsung Galaxy S3. Temperaturen uppgår i skuggan till trettiofem grader. I helgen var det 41 grader i den tragiska tyska tropiken. Mitt kalla nordiska blod kokar där jag sitter i nedsvettade kalsonger och stirrar tomt in i en frenetiskt fräsande fläkt. Jag kan inte annat än sakna Sveriges svinkalla svalka. Jag öser i mig öl efter öl, i en jämmerfull jakt på en någotsånär hälsosam kroppstemperatur. Jag svettas svårt, är överdrivet överhettad och börjar bli besynnerligt berusad.

En japansk kollega berättade att man när det är som helvetiskt hetast om somrarna i hennes hemland brukar berätta skräckhistorier för att man anser kalla kårar kyler ned en. När jag om natten ligger genomsvettig och sömnlös tänker jag att det kan vara värt ett försök. Jag startar datorn och svalkar mig med ypperlig skräck.

The House 2

En känsla av att du hela tiden måste leta efter något gör att spelet kan passa på att ta dig på sängen när du koncentrerar dig på små detaljer och skrämma skiten ur dig.

Världens vidrigaste villa. Du är där i form av något slags idiot som promenerade förbi ett skräckinjagande hus och tänkte “jahapp, blod på farstubron, igenspikade dörrar och spöken i fönstren… Här går jag in!”. Huset är förbannat läskigt, med gengångare och gastar, fantomer och fantasmer, vålnader och väsen. Med hjälp av gryniga, svartvita bilder och galet obehaglig musik med ökande och stressande tempo skapas en riktigt kuslig och skräckinjagande stämning. En känsla av att du hela tiden måste leta efter något gör att spelet tar dig på sängen när du koncentrerar dig på små detaljer och skrämmer skiten ur dig. Mellan, och genom, spelets många jumpscares, vidriga ljudeffekter och blodpölar berättas en tragisk familjesaga, förmedlad genom anteckningar och mycket, mycket obehagliga bilder.

Cry of Fear

Storslagen Stockholmsskräck. Cry of Fear är en mycket välgjord mod till Half-Life (ja, originalet (!)) som utspelar sig i något slags korsning mellan Stockholm och Silent Hill. Det är ett horror-FPS av klassiskt mått och efter många vändor i Amnesia känns det väldigt skönt och tryggt att kunna ta livet av alla vidriga slags monster, missfoster och mördare som är ute efter dig. Som föredetta stockholmare (eller ja, Sigtunabo då!) känns det minst sagt extra skrämmande att befinna sig i hemtrevliga miljöer till skräckinjagande ljud, jagad av småflickor med knivblad som armar, något slags kornsingar mellan bebisar och spindlar samt vad som ser ut som asiatiska moraknivspsykopater. Att se de där vardagliga höghusen vi alla känner så väl förvandlas till helvetiska slakthus tillsätter en alldeles särskild krydda till skräcken, något som jag inte riktigt upplevt tidigare i ett spel. Igenkänningsfaktorn gör mycket och tillför skräcken ett nytt djup.

Sanatorium

Ett ansiktslöst huvud må vara tomt, men det fyller samtidigt ditt huvud med möjliga ansikten, miner och uttryck.

Fasansfull fantasiframbringare. Slenderman-legenden växer sig bara större och större. Det som började som creepy pasta på 4chan växte till något mycket större och jag har hört det ryktas om en långfilm med biopremiär nästa år. Ett flertal spel har gjorts om den ansiktslöse kostymnissen med några fler armar än vad som är brukligt. Det senaste i raden är Sanatorium, där man smyger runt i något slags gammal bunker (eller är det ett psykhem?), där man, i vanlig Slender-ordning, ska samla lappar med skapligt skrämmande skisser på. Man känner sig hela tiden jagad, musiken blir obehagligare och alltmer dissonant, man samlar lapp efter lapp, ser fler och fler skuggor och till slut skymtar man Slenderman. Han kommer närmre och närmre går för gång, lite småtrevande och samtidigt mycket målmedvetet. När du vänder dig om står han framför dig, ögonlöst stirrande på dig, du lyfter en bit från marken och faller död ned till ett skrik följt av en öronbedövande tystnad. Slenderman-spelen lyckas som inga andra fånga en mycket påtaglig och vidrig känsla av att vara iakttagen och hela tiden jagad. Och Slenderman finns alltid där, precis utom synhåll, vakande, väntande, vaktande. Han bidar sin tid, smyger allt närmre och uppenbarar sig på ett sätt som du både förväntar dig och totalt överraskas av. Paradoxalt nog består Slendermans storhet som skräckikon i hans minimalism. Ett tom ansikte må vara blankt, men det fylls samtidigt med alla möjliga ansikten, miner och uttryck från ditt eget huvud. Det tomma anletet blir som en duk ditt undermedvetna målar med sina egna fobier, farhågor och förväntningar. Slendermans tystnad säger mer än alla Lovecraft-noveller tillsammans. Hans mycket kortfattade och avskalade, icke desto mindre kusliga, bakgrundshistoria lämnar ett tomrum som vi själva får fylla. Det är därför Slenderman som karaktär blivit så populär och det är därför han är så förbannat skräckinjagande.

Nu när jag ligger med kalla kårar utefter ryggraden är det inte längre värmen som håller mig sömnlös. Då håret på mina armar reser sig av skräck skakar jag av iskall rädsla och de 35 graderna som min termometer visar skulle lika gärna kunna vara minus som plus.