Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Diablo svängde galant sin stjärt på dansgolvet till tonerna av Village People. Han hade den snyggaste afron i stan och de högsta platåskorna på den här sidan Torsby. Han dansade självsäkert fram till den oskyldiga lilla Fallout och presenterade sig på klassiskt gentlemannavis genom att dra ned sina stjärnformade solglasögon en aning och med höjda ögonbryn säga “Va’ gör en tjej som du på ett ställe som’re här?”. “D-dansar…” svarade Fallout blygt och hennes ansikte antog en aningen rödare nyans. “Ska’ru’nte me’ ti’ baren å’ dricka’n drink?” frågade Diablo med ett snett leende. “T-tack gärna” svarade Fallout och förträngde mammas och pastorns alla varningar om rusdrycker och unga män. Fallout följde med till baren, drack drink efter drink tills tiden verkade upphöra, gå upp i rök, svartna.

När hon kom till sans låg hon i en utsliten säng, utan kläder och bredvid en nöjt snarkande Diablo. Fallout reste sig skräckslaget upp, samlade tyst ihop sina kläder och smög ut i den ljusa sommarmorgonen. Husvagnen svajade oroväckande när hon klev ur den, men det bekom henne inte. Allt som försigick i hennes huvud var ett febrilt upprepande av mantrat “NEJNEJNEJNEJNEJ!” och en stark önskan att natten med Diablo inte lämnat några bestående, moderskapsaltrande spår.

När Fallout var så långt gången att det inte gick att dölja längre blev det skandal i socknen och pastor Ingvarsson höll brinnande manande predikningar om ungdomens synd och diskotekens upplösande av både moral och kärnfamilj. Några månader senare kom Krater till världen.

Efter alla ragequits, all butthurt och gnällande om nerf/buff/imba i Diablo III har folk börjat se sig om efter alternativ. En av dessa Diablo-dödare anses vara Krater. Huruvida det är det eler inte är inte upp till mig att avgöra, framför allt inte såhär tidigt i texten. Läs vidare!

Krater är ett svenskutvecklat spel vilket, som nämns kort ovanför, drar influenser från flera håll, framför allt Diablo vad gäller spelmekanik och och Fallout när det kommer till handling. Och Borderlands för grafiken. Och jag måste säga att jag var såld redan när jag hörde berättarröstens illa dolda svenska brytning i introt. Väsande förklarade berättaren för gasmaskklädda barn att “This land used to be called… SWEDEN!”. Det är alltså ett postapokalyptiskt Sverige vi besöker, där allt utspelar sig kring den Krater där Stockholm en gång låg. I det Sverige vi möter i Krater är det inte, som annars förshärskande i spelvärldens tolkningar av jorden efter undergången, öken vi möter, utan en grönskande sommaridyll med björkar, granar och röda stugor med vita knutar.

Och spelet kryllar verkligen av Sverige-referenser. När den onde sektledaren Runar presenteras och mother’s little Ollie hittas dödad av björnar skrattar jag mig harmynt. När jag hör alla NPC:s mumla “E’ du go’ ellar!?” och kallar varandra för “herring milk” ryser jag av glädje. Vissa andra recensenter har beklagat sig över att det blir tjatigt i längden; det må bero på att jag är utlandssvensk och ständigt saknar fäderneslandet, men jag tycker aldrig att det blir för mycket eller för uttjatat. Men visst är det roligt att för en gångs skull få spela ett spel som kryllar av svenska popkulturreferenser?

Eftersom Krater i grund och botten är en dungeon crawler är spelmekanik av yttersta vikt, oavsett hur kul det är med ett så svenskt spel. Stridssystemet hämtar inspiration från många håll. Bäst kan det kanske beskrivas som en blandning av Diablo III och de klassiska Fallout-spelen, med influenser från andra moderna CRPG:n. Striderna sker i grupper med upp till tre karaktärer. Allt sker i realtid och varje karaktär har två färdigheter och varsitt föremål att använda i strid. Karaktärerna kan flyttas runt individuellt eller i grupp, vilket ger ett taktiskt djup. Jag tycker att det på det stora hela fungerar bra, men tyvärr är vissa färdigheter trasiga till följd av buggar. Fatshark åtgärdar detta löpande och i den senaste patchen (som jag tyvärr inte hunnit testa) ska det fungera nästintill felfritt. Det enda jag saknar är ett större utval färdigheter att använda.

Levellingsystemet är tämligen okomplicerat. Man placerar inte ut några poäng eller liknande själv, utan det sker per automatik. Det som däremot ger djup i karaktärsbyggandet är att man kan ge dem uppgraderingar som ökar en stat och att man kan buffa sina färdigheter på olika sätt. Vill du att din tank ska heala gruppen genom att slå skiten ur fienderna är det bara att ge honom rätt buffs. Vill du att din DPS ska få högre defence ju mer han knivhugger sina motståndare är det också möjligt. Det är ett intressant system som skapar ett djup där det i övrigt är avskalat och ytligt rättframt.

Ett problem med levellingsystemet är att de karaktärer man börjar med har en level cap på 5. Vill man komma upp till level 10, eller den högsta leveln 15, måste man byta ut sitt lag och grinda. Som tur är går levlandet snabbt och ganska smärtfritt, men tyvärr gör det att man inte får samma relation till sina karaktärer som man får i andra spel i genren. De känns utbytbara och väldigt mycekt slit och släng. Jag hade föredragit att kunna spela med samma tre gasmasksbeprydda psykopater spelet igenom.

Att man kan permadö, även vid normal svårighetsgrad, ger ännu mer djup till avvägningarna man måste göra när man bygger sina karaktärer. En karaktär som på bästa DH-manér, blir one-shottad gång efter gång kommer till slut att dö “på riktigt”. Innan de dör får de permanenta skador, som drar ner statsen en aning, vilket kan få ödesdigra konsekvenser. Den slutgiltiga döden går dock att avvärja helt och hållet genom att regelbundet besöka doktorer i städerna (på ett par ställen är det självaste Dr Alban som lägger om dina sår), men det är mycket omständligt att ständigt bege sig till städerna. Allt detta medför att man måste vara mer noggrann med att ha balanserade karaktärer.

Jag var tidigare inne på huruvida Krater är en Diablo-dödare eller inte. Det är svårt att säga, på grund av två orsaker. För det första är spelen väldigt olika. Som spel i allmänhet är Krater många gånger i klass med Diablo III, men som Diablo-dödare saknas en del. De är ganska olika spel och gör för många saker olika för att en jämförelse åt enderahåll ska bli rättvis. För det andra är Kraters onlineläge ännu inte släppt, vilket gör det omöjligt att jämföra Diablo III:s utsökta multiplayerupplevelse med Kraters framtida dito. Den som lever får se och jag kanske klämmer ur mig en text om onlineläget efter dess släpp den 10 juli.

Än en gång försökte jag fatta mig kort och skriva en recension som någon faktiskt skulle kunna orka läsa igenom, men uppenbarligen sket det sig – som alltid. Har du tagit dig såhär långt kan du pusta ut, snart är pinan över, för detta stycke innehåller slutsatsen. Jag gillar verkligen Krater. Det har en riktigt trevlig enspelarkampanj, stridmekanik som håller måttet och ett karaktärssystem som är mycket intressant och belönar eftertanke. Handlingen är njutbar och humorn går rakt in i mitt blågula hjärta. Någon Diablo-dödare är det kanske inte, men det är ett mycket bra spel i sin egen rätt. Man får väldigt mycket för de 14 euro man hostar upp per Steam och jag ser ivrigt fram emot flerspelarläget och de kommande delarna i det som ska bli Krater-trilogin.