Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Du är ett äckligt fyllo som får i uppdrag att vid sidan av fylleriet vara undercoverinkvisitor med piratkläder och glida runt lite här och var. Med flaska och svärd kämpar du dig igenom ett storslaget äventyr på land och till havs. Till din hjälp har du svärd, musköter, voodoo och apor.

Risen 2: Dark Waters kodades fram av Piranha Bytes – studion bakom de tre första Gothic-spelen och (såklart) föregångaren Risen. Precis som de är detta ett stort och öppet äventyr, men det som skiljer Risen 2 från spelen som kom före är att fantasy-temat slopats för tidsenlig pirataction. Som allmän Monkey Island-fantast och piratuppskattare kan jag inte annat än att tycka att det är supermysigt och stämningsfullt.

Svordomarna duggar, som sagt, tätt och ofta får det grabbarna i Gears of War att framstå som elokventa krykliga förkunnare och det blir snabbt löjligt.

Risen 2 är en fröjd att se på. Även om det inte är det vackraste jag skådat genom mina överdrivet tjocka glasögon. Det, tillsammans med snygga animationer och intressant design gör grafiken till en njutbar upplevelse, även om Piranha verkar gilla brunt ovanligt mycket.

Eftersom jag tillbringade en hel del timmar med Gothic 3 när det begav sig fruktade jag att det skulle vara en buggfest som heter duga, men icke. Trots mina farhågor visade sig Risen 2 vara relativt fritt från buggar, även om det finns en hel del dumheter så stötte jag inte på några direkta gamebreakers. Piranha Bytes kanske har lärt sig en läxa ändå?

Världen är stor och även om spelet först känns väldigt litet expanderar det gradvis tills de små öarna tillsammans utgör en gigantisk värld med mängder av personligheter att träffa och uppdrag att utföra. Tyvärr är väldigt många av uppdragen lite väl mycket “gå dit, hämta det, kom tillbaka med det”. Uppsjön NPC:s innehåller däremot en hel del guldkorn och min favporit är helt klart en sinnessjuk gnome som svär värre än en fjortis som försöker imponera på sin omgivning. Jag fick mig en hel del skratt i Risen 2 och om även du är ett barn i en vuxen mans kropp kommer du också att dra på smilbanden.

Risen 2 har även förärats med musik som sätter stämningen och bidrar till känslan, men det är kanske inte några bitar man minns i efterhand. Röstskådespeleriet är bitvis riktigt uruselt men mestadels acceptabelt. Svordomarna duggar, som sagt, tätt och ofta får det grabbarna i Gears of War att framstå som elokventa krykliga förkunnare och det blir snabbt löjligt. Nu har jag visserligen inget emot svordomar, de fyller ju onekligen en funktion i språket, men att svära för sakens skull för bara tankarna till ovan nämnda fjortis.

Spelets handling är mestadels ett stort “meh”, men mainquesten (återigen en massa hämta-quests) är inte meningen med Risen 2, precis som i Elder Scrolls-spelen är det upptäckarlustan och karaktärsutvecklingen som står i centrum. Upptäckandet är det inget fel på, men levellingsystemet känns ofta klumpigt. Som vanligt samlar man på sig experience points (här kallat glory), varefter man specialiserar sina skills genom att köpa träning. Det är kanske inte en smidig lösning, men jag kan förlåta detta i o m den variation systemet tillåter. Du är fri att kombinera lite av varje och det är onekligen trevligt att kunna hugga och skjuta de där allstädes närvarande krabborna på en och samma gång.

Stridssystemet är dock en mindre trevlig upplevelse. Ett irriterande targetingsystem gör det svårt att träffa rätt många gånger. Svärdssvingandet är lite klurigt till en början, men det ger sig med tiden och efter lite levlande blir det stundom roligt och givande, men så fort motståndaren är ett monster och inte en fet pirat med träben och värja förvandlas det till ett litet utnötningskrig. Varför? Jo, monster kan nämligen slänga sig rakt genom din garde och istället för att snyggt blockera och fäkta tillbaks, gör man bäst i att slänga sig ur vägen och försöka få in fulträffar. Magisystemet känns på det stora hela underutvecklat och det går inte riktigt att spela som renodlad magiker – de flesta magierna är diverse buffs och förbannelser och används bäst i kombination med ett svärd.

Risen 2: Dark Waters gör många saker bra. Stämningen, grafiken, upptäckandet och personligheterna är mycket välgjutna, men Risen 2 gör andra saker ganska dåligt. Stridssystemet, levellingen och de många gånger fantasilösa uppdragen gör många gånger att jag tröttnar, stänger av och gör något annat efter bara någon timme i spelet. Man får ta det onda med det goda och på det stora hela är Risen 2: Dark Waters ett helt klart godkänt spel. Det kunde varit bättre och det kunde ha varit sämre. Gillar du pirater och öppna äventyr ska du helt klart kolla in Risen 2, men kom ihåg att både Elder Scrolls och Kingdoms of Amalur gör samma sak fast bättre. Men utan stupfulla pirater.