Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Som från ingenstanns så presenterade Sony i fjol uppföljaren till ett av deras första fullskaliga spel som fanns att ladda ner på PSN – Warhawk.

Warhawk var ett spel som blev kritiserat för saknaden av ett singleplayer-läge (som tidigare hade utlovats), och för diverse serverstrul vid releasen. Men efter ett tag så växte spelet och fick en stark och trogen spelarbas (som jag tillhörde under en kort tid). Många har hoppats på en uppföljare, men man har varit tvungen att vänta länge – ända fram tills nu.

Oinspirerad singleplayer och RTS i tredjeperson

Om man läser en lista på vad man får med Starhawk, så är den nästintill identiskt med föregångaren Warhawk; en tredjepersonsskjutare med ett multiplayer-läge där 32 spelare spelar i en rad olika spelvarianter, ifrån zon-kontroll till “capture the flag”. Man kan strida både till fots, i fordon, eller ta till luften med en futuristisk flygmaskin.

Där den största skillnaden sker, i alla fall till om man ser på innehållet, är att Starhawk faktiskt innehåller ett singleplayer-läge.

Det här singleplayer-läget är dock inte mycket att hänga i midsommarkransen – det kan snarare jämföras med en lång tutorial (det finns annars ingen “riktig” tutorial i spelet) med ett par mellansekvenser som presenteras i en stil som ska likna en serietidning. Vad storyn kretsar kring är av ingen betydelse alls, då de flesta förmodligen glömt den fem minuter efter att man har spelat igenom story-läget – men det spelar inte så stor roll, för faktum är att utvecklarna försöker låtsas om att detta är något annat än just en tutorial. Dessutom så är det knappast någon köper Starhawk för singleplayer-läget, det är i multiplayer-läget som Starhawk glänser.

Det finns många finurliga delar med multiplayern i Starhawk. När en rond startar (och varje gång man spawnar) får du fram en karta där du för välja att spawna – det unika med Starhawk är dock att man inte ploppar fram på spelplanen helt plötsligt – utan man skjuts ner i en kapsel som man kan styra till viss del. Detta är en viktig del då man faktiskt kan landa på, och döda fiender som befinner sig i sin zon, har man tur (eller skicklighet) kan man till och med landa på fiender som befinner sig i luften.

En del som utvecklarna har lagt till sedan sist är också en lätt RTS-del. Det är du som spelare som placerar ut byggnader där man kan köpa fordon (tanks, jeepar och liknande) och fylla på sina vapen, som valuta för allt detta används “Rift Energy” som fylls på automatiskt över tid och när man skjuter en fiende. Kontrollerna för detta är väldigt enkla och välgjorda – man håller ner triangel-knappen och drar spaken till den byggnaden man vill kalla ner (de faller faktiskt ner från skyn) och sedan är det bara att välja var man vill placera den, tre sekunder senare har man en jeep man kan köra iväg med. Det finns ett dussin olika typer av byggnader, alltifrån skyddsmurar och luftvärnskanoner till Starhawk-plattformar.

Starhawk ja, vad är då detta som titeln syftar på? Starhawks är flygande robotar som kan förvandla sig för att också gå på marken för att orsaka kaos – likt en transformer om man så vill. Starhawksen är helt klart det mest avancerade fordonet i spelet, som tar lång till att bemästra – de har till och med en helt egen uppsättning vapen som de kan använda och för dig att bemästra. Att flyga en Starhawk och skjuta ner fienderna som duvor högt över marken för att sedan lägga i turbon och flyga någon meter över marken på flykt undan målsökande missiler är helt klart en av spelets mest adrenalinpumpande höjdpunkter.

Stilig, presentation – med ett vilda västern-tema

Starhawk är knappast det vackraste spelet som har trycks på en skiva – men det får verkligen jobbet gjort. Stundtals sker en halv miljard explosioner samtidigt (liten överdrift, men det smäller som attan) på skärmen utan att spelet hackar till. Distansen som man som spelare kan se är stundtals otrolig – befinner man sig högt upp kan man nästan se till andra sidan banan, och då är dessa gigantiska. Den enda frågan som jag ställer mig är varför de valde ett udda sci-fi western-tema på spelet. Allting är väldigt futuristist med häftiga mekaniska delar som rör sig då en Starhawk förvandlar sig – men då när man hoppar in i jeep och en musikjingel börjar som bättre skulle höra hemma i “Red Dead Redemption” blir man lite fundersam. Singleplayer-läget innehåller ännu fler western-delar i sina mellansekvenser (små nybyggarstäder med tvättäkta “saloons” bland annat). Smaken är ju som sagt som baken; man får hoppas att stilen finner sin publik.

Brister, missar och buggar

Starhawk innhåller så många funktioner och spellägen så att man nästan inte vet var man ska börja. Starta upp en egen multiplayer-server med sin egna kartrotation och inställningar är enkelt. Co-op, ett horde-mode liknande läge och en rad andra spelsätt finns också att tillgå.

Det är inte konstigt då att det någonstanns blir fel. Under den tiden som jag spelade multiplayer för den här recensionen råkade jag ut för flera så kallade “hardlocks” av min konsol – ingen jättehöjdare. Singleplayer-läget innehåller också en märklig bugg där rösterna hakar upp sig i flera sekunder och undertexterna är osynkade.

I vissa andra områden så känns spelet också otroligt opolerat – nästan som om utvecklarna var tvugna att släppa spelet under pistolhot. Ta en sådan enkel sak som serverlistan, när man skrollar ner på den och når botten så kommer man högst upp igen – logiskt, eller hur? Men där det börjar bli märkligt är att man inte kan gå tillbaka upp för att komma längst ner igen – inte heller finns någon skrollist för att indikera hur lång listan är. Inget som har sönder spelet i sig, men frukansvärt irriterande när det sker för tionde gången i rad att man råkar komma högst upp på listan för att jobba sig neråt igen. Det finns en rad andra liknande småmissar som är minst lika irriterande. Lite mer polering skulle inte ha skadat.

Krävs mycket för att vara roligt

När allting klaffar; två jämna lag som möts, och spelarna har en någorlunda uppfattning om hur man spelar – då är Starhawk en ren fröjd att spela

När allting klaffar; två jämna lag som möts, och spelarna har en någorlunda uppfattning om hur man spelar – då är Starhawk en ren fröjd att spela. Explosioner sker överallt, Starhawks viner över ens huvud i dogfights och man placerar ut en byggnad som förser sina kamrater med pansarvagnar som hjälper laget att bombardera fiendens bas medan någon kör in med en jeep för att försöka ta deras flagga.

Dock så inträffar det här drömscenariot inte alltid – ofta är lagen urbota ojämna (gör det inte bättre att man kan när som helst byta lag…). Och när det bättre laget väl har kopplat grepet och belägrar ens bas och förstör ens byggnader som man precis har satt upp – då är det lika väl att ge upp och leta reda på en annan server. Andra tråkigheter är att den som skapar servern kan när som helst sparka ut andra spelare. Hände mig två skilda gånger när jag hade dödat serverskaparen att han helt enkelt har kickat mig; den här omvända “rage quit:en” är helt klart en nolla på rolighetskalan.

Starhawk har mycket som talar för sig, och när det väl fungerarar som det är tänkt så är Starhawk bland de bästa Playstation 3 exklusiva multiplayer-spelen, dock med en hel del skavanker.