Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Rytmspel har länge varit något vi i väst ofta tyckt var lite konstigt och något som bara japaner sysslar med. Men de senaste åren har fler och fler av oss i väst börjat förstå tjusningen i att trycka på knappar i takt med musik för att fylla specialmätare och rädda världen. Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure är ett av de första rytmspelen till 3DS, och det är riktigt sötcoolt. Hur sötcoolt då? Lyssna på temalåten nedan så förstår du!

Lyssnat färdigt? Bra. Kör då låten en gång till i bakgrunden medan du läser den här recensionen. För utan musiken är ett rytmspel ingenting. Ett rytmspel står och faller på grym musik. Som du hör står Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure stolt och rakt i ryggen med sin sköna blandning av jazz, klassiskt och modernt. Det är inte ofta jag känner att jag måste youtube:a soundtracket till ett spel innan jag spelat klart det, men det gjorde jag här flera gånger.

Rhythm Thief har många likheter med Professor Layton-spelen, både grafisk och gameplay-mässigt. Båda navigeras genom att peta omkring med stylusen på snyggt ritade bakgrunder för att prata med karaktärer, hitta mynt och diverse minispel. Även storyn är Laytonesque, även om den inte är lika välskriven som det senaste i deckarserien. Du spelar Raphael, en sympatisk snubbe med en sjuk känsla för rytm. Om natten svidar han om och blir Phantom R, konsttjuv extraordinnaire! Med sina sneaky tjuvskills stjäl han konstskatter från Paris muséer i jakt på föremål med den symbol som var det enda hans var lämnade efter sig när han mystiskt försvann. Efter en nattlig räd på Louvren i jakt på ett armband med samma symbol stöter han på Marie och tillsammans inleder de ett äventyr fullt av mystik, historia, och, såklart, rytmspel.

Snygg användning av 3d

Historien i Rhythm Thief berättas genom vackert tecknade anime filmsekvenser där 3d-effekten används på ett mycket snyggt sätt. I övrigt är det som sagt fint målade bakgrunder som blandas med en rätt standardmässig 3d-grafik. Storyn är tilltalande, mysig och lite mystisk, men har inte en sportmössa mot den supertrevliga stämning som infinner sig i valfritt Layton-spel.

Men rytmpspelen då, kärnan i spelet? Dee är en salig blandning där du ska göra allt från att bara trycka på A-knappen vid rätt tillfälle till att spela fiol med stylusen och fånga hundben genom att tilta 3DS:en till höger och vänster. Allt i takt med den härliga musiken. Minispelen är varierande i både utförande och svårighetsgrad, men alldeles för få och långt ifrån varandra. Poäng till professorn i hatten igen.

Summa summarum är det en stark tumme upp för Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure. För mig som musiker är rytmspel ett mycket roligare sätt att uppleva ett spännande mysterium än omöjligt svåra logik- och matematikpussel. Men storyn känns lite tunn och med undantag för Phantom R är karaktärerna inte speciellt spännande. Jag misstänker att Rhythm Thief kommer att bli en serie med fler spel, och då är The Emperor’s Treasure ett mycket angenämt första spel.