Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Det händer att det kommer spel som blandar en detaljrik bakgrundhistoria, välbyggd stämning med grafik som är som godis för ögonen. Ibland är spelen istället fyllda med logiska brister och så dåliga boss-strider att resan igenom dem förstörs totalt. Syndicate är en blandning mellan sådana spel, vackert, stämningsfyllt och helt förstört.

Fram till första riktiga bosstriden tycker jag spelet är fantastiskt. Sen går det utför

Du möts av en spännande värld när du sätter dig ner med Syndicate första gången. I en värld där syndikat styr allt och nationer inte längre finns har människor delats upp i två läger, de med chip och de utan. Det är en värld där all teknologi styrs med hjälp av ett inopererat datorchip. Har du inget chip i din hjärna kan du inte ansluta till internet, få tag på information eller lyckas i livet, det är en sann kapitalistisk dystopi där var du föds bestämmer ditt öde. Där marknivån tillhör de förkastade utan chip och världen ovanför molnen är paradiset på jorden. Där alla har ett chip i huvudet, alla är konstant uppkopplade och alla är lyckliga, i alla fall enligt syndikatens propaganda.

Det är en värld där industrispionage och väpnade konflikter mellan syndikat tillhör vardagen. Syndikaten tävlar i utformningen av nya superchip, vilka gör det möjligt för deras agenter att hacka och manipulera andras chip till den grad att de kan få dem att sprängas eller till och med vända dem mot sina egna. I Syndicate spelar du Agent Kilo, en man med den senaste prototypen, en av Eurocorps bästa.

Det är kanske mycket bakgrundsinformation för en recension, men det som Starbreeze verkligen lyckats med är världen och stämningen i den. Spelet är fyllt med information och den nyfikne kan spendera timmar med att läsa om allt och alla. I början fascineras jag av det, jag älskar det. Syndicate är vackert och stämningsfyllt, tyvärr är det kort och utformat med svåra ”gör om gör rätt”-strider och dryga bossar. Fram till första riktiga bosstriden tycker jag spelet är fantastiskt. Sen går det utför, logiska missar som stör, galet svåra strider och fler extremt dryga bossar. Det är inte förrän efter att jag klarat kampanjen och ger mig på flerspelarläget som jag finner kärleken igen. Det är nämligen inte kontrollerna det är fel på och det är absolut inte grafiken eller kringinformationen, det är försöken att förlänga spelet genom att svårigheten som förstör.

I flerspelarläget finns inte det problemet, tillsammans med andra utförs snabba uppdrag, det är spännande högteknologiskt, taktiskt och väldigt roligt. Det är även möjligt att individuellt anpassa sin agent, utvecklas och skapa egna klaner i formen av syndikat. Syndicate är ett spel för alla som gillar sci-fi och utmaningar och även om jag inte vill slita det lilla hår jag har igenom alla jobbiga strider igen, kommer jag återvända till flerspelarläget många gånger.