Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

För en tid sedan förde jag en twitterdiskussion med Aftonbladets Kerstin Alex. Vi hissade och dissade spelsajter och dess recensionstexter och kom fram till att det var svårare att skriva kort än långt, både när det gäller texter och meningar. Vi skämtade om att vissa recensioner verkar vara skrivna i en enda lång mening, och i ett svagt ögonblick råkade jag nog lova att jag skulle skriva en hel recension – i just en enda mening. Jag är inte sen att backa för en utmaning, så nu kör vi!

*Djupt andetag*

… långa och dåliga animationer som ser ut att vara hämtade ur tidiga Playstation-spel…

Brädspel som tv-spel verkar vara i ropet just nu, med titlar som Mario Party 9 och Boom Street till Wii, men grundläggande för genren måste vara att det finns något sorts underhållningsvärde, något som helt saknas i Pac Man Party 3D där man spenderar 90 procent av tiden med att titta på när pjäserna rör sig över spelplanen eller vänta på alldeles för många, långa och dåliga animationer som ser ut att vara hämtade ur tidiga Playstation-spel och som ackompanjeras av ett riktigt uselt soundtrack och bara ökar frustrationen över de långa väntetiderna mellan minispelen vilka helt och hållet saknar den substans och finess vi vant oss vid att se i andra minispelstitlar som Wario Ware och Mario Party där man faktiskt ser fram emot minispelen och inte tänker “Åh nej, inte ännu ett totalt meningslöst ‘trycka så fort som möjligt på pekskärmen’-spel” för att sedan kastas tillbaka ut på den ännu tråkigare spelplanen som man tvingas springa runt alldeles för många gånger för att nå det skyhöga antal kakor som Pac Man måste samla ihop för att ta sig vidare så att man kan klara skiten, gå tillbaka ut i menyn och glädjas åt det faktum att det på kassetten finns spelbara originalversioner av gamla Pac Man, Dig Dug och Galaga, förmodligen den enda riktiga behållningen i Pac Man Party 3D.

*Flämt, stånk och stön*