Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

I det senaste spelet i Square Enix flaggskeppsserie (i alla fall i väst) försöker de ta sig till den hårda kritiken de fick utstå efter Final Fantasy XIII – som många ansåg vara alldeles för linjärt.

Noel, Sarah och Mog

Jag tillhör den lilla skara Final Fantasy-fans som faktiskt genuint gillade Final Fantasy XIII. Var det för linjärt? Jag skulle faktiskt svara nej, men det hade otroliga problem med takten som historien berättades, vilket gav en känsla av att man rörde sig alldeles för långsamt framåt. Detta blandat med en något för invecklad historia för sitt eget bästa, och ett par riktigt urusla karaktärer (Vanille…) så nådde FF XIII aldrig upp till sin fulla potential.

När Square Enix utannonserade Final Fantasy XIII-2 så var jag minst sagt skeptisk. Jag ogillade skarpt resultatet utav förra gången som Square Enix gjorde en direkt uppföljare till ett Final Fantasy, Final Fantasy X-2. Dessutom så ansåg jag att Final Fantasy XIII slutade där det skulle.

Final Fantasy XIII-2 tar vid tre år efter slutet utav Final Fantasy XIII, och öppnar upp med att Lightning (en av protagonisterna i från föregångaren) saknas – eller gör hon det? Endast Serah, Lightnings syster, verkar i huvudtaget komma ihåg henne. Men så en kväll kraschar det något som tros vara en meteorit, som för med sig den unga Noel – som hävdar att han har skickats utav Lightning för att hjälpa Serah rädda världen och hitta tillbaks till hennes syster. Tidslinjen är nämligen i oordning berättar han, och de måste rätta till den för att världen ska bli som den ska vara.

Man kan inte anklaga Final Fantasy XIII-2 för att ha den bästa storyn i serien, men den gör sitt jobb – och den är ofta betydligt enklare att smälta än sin föregångare. Men det är också här Square Enix gör sitt första misstag, XIII-2 refererar sin föregångare alldeles för ofta, fastän det ofta inte behövs för att berätta sin egen historia. Detta gör så att de som inte har spelat föregångaren kommer att bli betydligt mer förvirrade över vad som faktiskt pågår.

Final Fantasy XIII-2 lånar mycket från en utav Square Enix mest populäraste spel, klassikern Chrono Trigger. Hela spelupplägget bygger nämligen på tidsresande där man måste genomföra vissa mål för att låsa upp en ny plats eller tidsålder. Och detta är något som Square Enix faktiskt lyckas riktigt bra med, man vill hela tiden låsa upp nya tidsåldrar för att se hur platserna har förändrats – eller låsa upp en alternativ tidslinje för att se hur framtiden skulle ha sett ut om andra händelser skulle ta plats. I vilken ordning man låser upp dessa är ofta dessutom upp till spelaren, vilket ger en helt annan frihet än föregångaren.

Paradigm-systemet är förbättrat

Stridssystemet är nästintill identiskt med föregångaren, endast ett par mindre detaljer har lagts till, så som möjligheten att tala om vilken fienden ens kamrater ska anfalla. Dock så har crystarium-systemet, som man utvecklar sin karaktärer med, blivit än mer simpelt än sin föregångare – så pass simpelt att det nästan inte känns som någon poäng med det, spelet skulle lika väl kunna utveckla karaktärerna automatiskt.

Nytt är också att det endast finns två spelbara karaktärer, Serah och Noel. Den tredje personen i striderna har byts ut mot monster som man kan fånga a lá Pokémon. Varje monster utvecklas individuellt, vilket ger flera timmars experimenterande för att hitta rätt monster som passar i din grupp.

Presentationen är som alltid med Square Enix riktigt bra. Nästan alla storydrivande sekvenser gjorda helt med spelets egna grafikmotor, och det ser för det mesta helt fantastiskt ut. Men det finns ett par sekvenser i spelet där framerate:n dippar, vilket känns märkligt i ett Final Fantasy där de alltid verkar reda ut kvalitétsmissar som dessa. Dock så är musiken ett nytt lågvattenmärke för serien, endast ett fåtal låtar är minnesvärda – resten består mestadels utav jpop och japansk jazz som till råga har översatts till engelska vilket får en oftare än inte vilja stänga av ljudet.

Världen i Final Fantasy XIII-2 är riktigt vacker.

Detta är också första gången som det utvecklas DLC (nedladdningsbart innehåll) till ett Final Fantasy – inget ont med det, ofta är det bara positivt. Men när man går in på ett Casino där man kan spela olika minispel och väljer ett alternativ i menyn och får fram “Will be unlocked with future DLC” så blir man så långt utkastad ur spelvärlden man bara kan bli. Får hoppas att Square Enix skärper till sig i framtiden när det kommer till den här typen utav innehåll.

Final Fantasy XIII-2 har ett mer klassiskt upplägg än sin föregångare, så de som inte gillade föregångaren kan ändå ha en hel del att hämta. Dock så får jag nog höja ett varningens finger till de som inte spelade Final Fantasy XIII – man kan självklart spela det här spelet ändå, men många delar utav storyn kommer att vara minst sagt förvirrande (trots att man får några sidor med text som förklarar storyn i föregångaren).