Välkommen till kungariket av Amalur, en helt ny färgsprakande fantasyvärld att sätta tänderna i. Utifrån ser spelet verkligen ut att leverera på alla plan när man pratar om rollspel, men är det verkligen så bra som det ser ut?
Även ifall det finns mycket att göra så kan jag inte undgå att känna mig lite ensam och övergiven när jag vandrar runt i skogen.
Jag blev ärligt talat helt salig när jag såg att EA storsatsat på en ny IP, som dessutom utspelar sig i min favoritomgivning – fantasy. Till en början så känns spelet riktigt genuint och välslipat. Kontrollen lär man sig direkt och spelet flyter på i stabila 60 fps. Något jag också gillar är att karaktären man spelar förflyttar sig ganska snabbt, vilket gör att spelet sällan tappar sitt tempo. Desto längre in i spelet man kommer, och desto mer spelelement som presenterats för en, så inser man ganska snabbt hur man låtit sig inspireras lite för mycket av andra spel som World of Warcraft, Fable och God of War.
Nästan allt i Kingdoms of Amalur kan man relatera till någon av dessa titlar. Jag menar inte att det är fel att låta sig inspireras, tvärt om egentligen, men istället för att göra en direkt kopia av ett annat spel, så tycker jag att man antingen förbättrar spelelementet eller sätter dit en personlig prägel för att det inte ska känna så uppenbart att man tagit inspiration från diverse andra spel. Något som Big Huge Games misslyckats fatalt med.
I SKOGEN HÖR INGEN DIG SKRIKA
Kingdoms of Amalur är stort. Nästan lite för stort för att vara ett singleplayer-spel. Även ifall det finns mycket att göra så kan jag inte undgå att känna mig lite ensam och övergiven när jag vandrar runt i skogen. Ibland så känns det som att man bara väntar på att sina polare ska logga in, men det händer aldrig. Spelet får mig verkligen att tro att det egentligen skulle varit ett MMO från början, men att man slopade multiplayer-delen, alltså det roliga. Utöver själva huvudstoryn så finns det MYCKET att hitta på. Sidequests finns runt varje hörn, och likt vissa MMOs finns det också yrken att ta del av, blacksmithing och alchemy.
Det känns som att man styr en stelopererad, tom och halvfuktig kartong.
Dock så tycker jag inte riktigt att yrkena behövdes då det känns som man redan varit där samt att man inte riktigt får utspel för energin man behöver lägga ner för att hitta rätt saker. Halva nöjet med att plocka blommor i tex World of Warcraft var ju inte att använda det för eget syfte, utan att man kunde tjäna pengar på det via auktions-huset samt att man kunde bistå raid-grupperna med livsviktiga potions. Att plocka blommor i Amalur känns dessvärre grundlöst, då man hellre köper potions eller så får man det via loot.
PROTAGONIST JAVISST!… ELLER?
Tanken med rollspel är att man utifrån sig egna tycke och smak ska få forma huvudpersonens färdigheter och utseende. Detta har man lyckats riktigt bra med i Amalur, dock så har man misslyckats helt med huvudkaraktärens sk personlighet. Det känns som att man styr en stelopererad, tom och halvfuktig kartong. Saker som bidrar till detta är framförallt dialogerna, där man valt att inte spela in någon röst till huvudkaraktären. Han står mest där, stel som en pinne och stirrar fram orden på något vis. Nu vill jag inte dömma ut den stumma protagonisten helt och hållet, för i andra spel fungerar det, men fan inte i detta. Jämför man t ex med MassEffect, där man nästa får smärre känslor för sin karaktär, finns det absolut ingenting att hämta i Kingdoms of Amalur.
Under allt negativt jag spottar ur mig, så finns det säkert en hel del bra saker också. Under de timmar jag tvingat mig själv att spela Amalur har jag vantrivts och tack vare den opersonliga protagonisten, Big Huge Games förmåga att inte skapa ett eget spel samt en lite för stor och tom värld så har jag inte kunnat, eller rättare sagt orkat, öppna ögonen ytterligare för att se det roliga. Visst, bitvis är spelet helt ok, med vissa delar som imponerar, men det väger tyvärr inte upp vad jag förväntande av Kingdoms of Amalur: Reckoning.
pixelviking
Vi är rörande överens.
Flera har påpekat spelets avsaknad av en själ. Det är som att man, som Dr Frankenstein, konstruerat en människa av olika delar. Det ser ut som en människa, fungerar som en människa, men livsgnistan vill inte riktigt infinna sig. ;)
pixelviking bloggade nyligen – Är Kingdoms of Amalur: The Reckoning något för dig?
Niklas Sintorn
Vilken liknelse! :D Jag är riktigt sugen på att testa spelet, men inte lika mycket “Åh, jag måste spela det nuuuuu!” som jag var precis vid releasen.
Niklas Sintorn bloggade nyligen – I skogen hör ingen dig skrika
Henrik Häägg
Haha, bästa liknelsen! ;D Stämmer fan precis!
Henrik Häägg bloggade nyligen – Wiis sista stora historia
Micael
Opersonlig huvudkaraktär, javisst. Ekokänsla ute i naturen, absolut. Avsaknad av kreativt skapade varelser, check. Ointressant mainstory, j… NAA, vänta nu! Stopp och belägg. Det där vette fan om jag kan hålla med om. Visst, tuffar du på i ett tunnelbanerör och enbart kör mainstory-linen, ja då kanske det blir en väldigt tunn story, men det är ju därför du kör Faction uppdragen. De hjälper till att skapa dig en större bild av den här världens historia. Tänker inte argumentera emot att B H Games fumlat till det, men ett spel värt att spelas – det är det i min spelvärlds tyckande.
Henrik Häägg
Är man inte dödstrött som spel som World of Warcraft och God of War så tror jag definitivt att det finns mycket att hämta i Amalur, dessvärre är jag inte en av dom. Jag har spelat sönder ovan nämnda spel, och att behöva dra igenom samma grejer igen är tämligen smärtsamt för min del :)
Henrik Häägg bloggade nyligen – Wiis sista stora historia
Robert
Har inte spelat ännu, men har det bokat på biblioteket. Har inte vågat köpa det eftersom recensionerna inte riktigt verkar beskriva något för mig som skulle göra det värt att köpa. Skönt med spel på bibliotek iaf. :p
Robert bloggade nyligen – Att växa upp
Henrik Häägg
Ja detta är ett spel du borde testa först innan du köper :) Hur länge får man låna ett spel på bibliotek?
Henrik Häägg bloggade nyligen – En fullkomligt magisk resa
Marcus Olsson
Spel på bibliotek? Really? Aldrig hört talas om…?