Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Möt Vincent Brooks, en vanlig kille, 32, som har ett vanligt knegarjobb och en flickvän vid namn Katherine McBride. Hans liv, och framförallt hans förhållande med Katherine, har stagnerat men han verkar rätt nöjd med det hela ändå. Katherine är å andra sidan inte direkt nöjd med deras situation. Förväntningar, hennes föräldrars, vänners och inte minst hennes egna, gör sig tydliga och hon undrar om det inte är dags för henne och Vincent att gifta sig.

Även om han inte säger det rakt ut till Katherine, så är det inget som Vincent vill. Vincent har dessutom haft en konstig mardröm där han klättrar uppför ett fallande torn. Han flyr till sin lokala bar, Stray Sheep, där han försöker dränka sina beskymmer i alkohol och gnäller med sina vänner. När kvällen börjar närma sig sitt slut kommer en vacker kvinna med blonda lockar in på baren. Här börjar mardrömmarna på riktigt. Och när Vincent vaknar morgonen efter,  inser han att den vackra kvinnan med blonda lockar ligger bredvid honom i sängen. Hon heter Catherine.

Vi får följa Vincent i en vecka där han trasslar in sig mer och mer i sin egen oförmåga, och drömmer mardrömmar som bara blir värre och värre. I drömmarna måste han  klättra uppför svindlande torn. Genom att knuffa och dra olika block skapar man sin väg uppåt mot en tillfällig säkerhet. Men helt enkelt är det inte. Vissa block är tyngre, vissa går sönder när man går på dom, andra är is och man halkar av dom, några exploderar och en del är dödsfällor. Så det gäller att tänka noga när man klättrar uppåt. Men tänk inte för länge. Tornet faller nämligen sönder underifrån, så fastnar man trillar man mot en säker död. Och dör man i en dröm så dör man i verkliga livet fick jag lära mig på filosofi lektionerna. Och det verkar även Atlus tro på.

Man får känslan att alla har något under ytan som tynger.

När Vincent väl bemästrat tornet kommer han till en avsats som är till synes säker. Där möts han av en flock får, dom flesta lika förvirrade och förtvivlade som Vincent själv. Man pratar med fåren och inser att alla här ser alla andra som får förutom sig själv. Man får känslan att alla har något under ytan som tynger. Man kan även byta klättrings taktiker med vissa  av fåren (ett snyggt sätt att integrera en slags tutorial).  När man pratat med alla fåren finns det bara ett ställe kvar att gå till. Biktbåset. När man satt sig i biktbåset får man en fråga, ofta med moraliska teman, och två svarsalternativ. Efter att ha svarat på frågan åker man vidare till nästa torn och mardrömmen fortsätter.

På morgonen vaknar Vincent kallsvettig och utan att ha fått någon vila alls. När han dessutom inser att Catherine ligger bredvid honom kommer ångest och en hel uppsjö av andra känslor. Hur hände det här? Vad hände egentligen? Drack han verkligen så mycket kvällen innan?

Under dagen får vi följa Vincent stundtals på hans jobb, eller rättare sagt när han sitter i ett toalettbås och pratar med sin vän Orlando. Pratar och pratar, han sitter mest och gnäller. Senare har han en träff med Katherine på ett cafe. Då Vincent inte kan bestämma sig om han ska erkänna vad han gjort eller inte blir samtalet fumligt och nervöst och slutar med att han försöker hålla fasaden uppe.

Kvällen kommer och Vincent går vanan troget till sitt vattenhål Stray Sheep. Då man har fått vara väldigt passiv under dagen, får man fria tyglar här att gå runt och prata med folk. Man kan dricka sig full på cocktails, öl, whiskey eller sake. Man kan välja bakgrundsmusik på jukeboxen, inse att man inte har några pengar på sitt konto vid bankomaten och spela en pixelerad variant av sina mardrömmar på ett arkadkabinett. Under kvällens gång får man även mail på sin telefon från både Katherine och Catherine.

Kvällen börjar Vincent vid sitt stambord med sina vänner. Dom dricker och snackar skit som man gör i goda vänners lag. Ett hett ämne är ryktet om en förbannelse som drabbar män som är otrogna som sägs ligga bakom den senaste tidens oförklarliga dödsfall av män i trettioårs åldern i staden När Vincent och company gnällt färdigt reser man sig från bordet och snackar med andra gäster. En del av gästerna verkar familjära, men till en början kan man inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men hade inte ett av fåren i drömmen samma glasögon som killen där?

Det är framför allt när man hänger i baren som Atlus bygger upp karaktärerna och storyn i spelet. När man pratar med sina vänner och de andra gästerna, så får man delar av bakgrundshistorier, rykten och problem som tynger de olika gästerna. Och när man väl börjar pussla ihop det ena med det andra… Allting är inte så svartvit som man skulle kunna tro i ett spel.

Och det är bara i baren man aktivt tar emot mail på sin mobiltelefon och kan svara på dom. Eller skita i det om man så vill. Men om man svarar så har Atlus gjort en snygg lösning. Man får två eller fler olika alternativa meningar att välja mellan. Man väljer och får nya alternativ och på sätt “bygger” man ihop ett svar. Men som i mardrömspusslen så får man tänka lite. Spelet har en liten mätare som å ena sidan är röd och andra sidan är blå. Det är inte uttalat att den ena eller andra sidan är bra eller dålig, det är bara två olika sidor som man får tolka själv. Beroende på hur du svarar rör sig mätaren å endera hållet. Beroende på vilken sida, och hur långt in på den sidan mätaren visar, händer olika saker i spelet. Vincent agerar på olika sätt, han får olika svar på mail han skickat, han säger olika saker i pressade situationer. Även svaren på frågorna i biktbåsen i mardrömmarna påverkar mätaren. Hur ska det här sluta?

Det finns ett par saker som stör mig något under min resa genom Vincents mardrömmsvecka. Många av karaktärerna får man se flera sidor av. Men inte Katherine. Hon är hela tiden en strikt mammatyp som aldrig ler. Man tror nästan att Atlus vill få spelaren att aktivt vilja bedra henne. Särskilt när man målar upp Catherine som en söt och sprudlande ung kvinna som bara vill ha roligt. Även deras “moralmätare” har några frågetecken ibland. När man har gjort vissa val, sagt eller skrivit vissa saker så väljer spelet  att Vincent gör eller säger något som är raka motsatsen.

Trotts dessa brister är Catherine ett spel som engagerar mig. Jag spottar och svär när jag klantar till det i mardrömarnas pussel och jublar när jag tänker rätt och bara rusar uppför ett innan till synes omöjlig torn. Likaså pendlar jag emotionellt under Vincents vakna timmar över saker han säger och val han gör. Men jag är med och engagerad hela tiden och jag vill veta vad som händer runt nästa hörn. Och hela tiden ger Atlus mig små pusselbitar som jag sätter ihop och får en större bild av hela historien. Att det även titt som tätt duggar anspelningar till saker både i spelet och till samhället i stort gör inte saken sämre.

Så Catherine har pussellösande, barhäng och moralsimulator. Även om man vid första anblicken inte förstår hur detta kan sys ihop till ett spel så faller bitarna på plats allt efter som. Atlus har lyckats väva ihop det hela med en stark röd tråd i en snygg anime kostym, med lagom stora västerländska armbågslappar för att det inte ska bli för obskyrt för oss i väst.