Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

När Playstation kom 1995 var jag så arg på 3D-hetsen. Varför skulle allt vara i skitful 3D bara för att det var möjligt? Med all den nyvunna kraften i en 32-bitars maskin kunde man ju göra jättesnygg 2D grafik! Ett spel som tog vara på det var Rayman. Jag minns att jag var helt förbluffad över den färgglada och, för den tiden, högupplösta grafiken och tänkte att 3D bara var en ful fluga. Tji fick jag, men jag fick även revansch för några veckor sedan när Rayman Origins, världens kanske vackraste spel släpptes.

Världens vackraste spel. Kan man säga så? Tänk på alla spel man exkluderar med ett sådan påstående. Men jag undrar om det faktiskt inte stämmer ändå. Världens kanske vackraste spelupplevelse har jag valt att dela med min totalt tv-spelsokunniga vän Tya. Tya är 28 år gammal, pluggar till trädgårdsingenjör och när hon inte spelar (alltså väldigt ofta) tränar hon capoeira, syr och bakar. Inte mer än rätt då att hon får flika in med kommentarer om det spel hon hittills spelat längst i hela sitt liv. Så, vad gör man då i Rayman Origins? Och vad går det ut på?

Tya: Oj, har ju liksom inga spel att jämföra det med så jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Man hoppar, springer,simmar och aktar sig för elaka saker. Och trycker för hårt på kontrollen (Tya har nästan tryckt sönder mina stackars sixaxis-kontroller). Det går ut på att ta sig igenom olika banor för att kunna rädda tjocka prinsessor som lyckats bli tillfångatagna, kanske?

Ja, delvis rätt, Tya. Det är nämligen så att Rayman och hans vänner ligger och tar en tupplur och deras snarkande väcker en gammal tant i The Land of the Living Dead som i sin tur skickar ut arméer av ondingar för att kidnappa nymferna (prinsessorna) i Glade of Dreams och ställa till allmän oreda.

“Massa coola små saker överallt”

Hur är det med det grafiska då? Är det så snyggt som jag påstår att det är? Kan det vara ett av de vackraste spelen någonsin? Funkar den tecknade stilen?

Tya: Sjukt snyggt!!! Det är lite avatarkänsla över det. Starka men inte skrikiga färger och massa coola små saker överallt. Synd bara att jag var så upptagen av att försöka låta bli att dö, så att jag inte riktigt såg allt. Jag älskade färgerna!

Huvudet på spiken! Snyggare spel får man leta efter. Jag kan inte dra mig till minnes en enda handtecknad film som ser bättre ut än det här!

Nåväl, hur låter spelet? Musik och ljud?

Tya: Glad och peppig musik. Jag lyssnade kanske inte jättenoggrant eftersom jag som sagt var lite upptagen av att inte dö, men jag blev överhuvud taget inte störd eller stressad av ljudet, så då måste det ha varit bra. I mellanspelen var den jättebra och jag tyckte om de små vinnardanserna med.

Ja, musiken är ett stycke genialitet i sig. Tecknad film-aktig musik blandas med små roliga sångtrudelutter från allsköns gulliga varelser. Ljudeffekterna känns härligt “cartooniga” de också, och passar in perfekt. Speciellt på andra världen blir det extra snyggt där många av plattformarna är instrument som ger ljud ifrån sig i takt med att man hoppar och går på dem.

“Playstation 3-kontrollerna är alldeles för klena”

Ett plattformsspel står och faller på sin kontroll. Hur är den då i Rayman Origins? Sitter den som en smäck, eller är det som bambi på hal is? Själv skulle jag vilja säga någonstans mitt emellan det två. Där jag hade velat att Rayman och Globox seglade genom luften med Mario-precision får jag alldeles för ofta tuppjuck på att jag inte lyckas få dem att landa där jag vill eller grabba tag i saker för att inte dö. Det känns som att systemet där den som dör flyter runt i en bubbla tills den andra räddat honom eller henne (Va? Vad då New Super Mario Bros.?) och att man kan sväva finns där för att kompensera för sladdrig kontroll. Men vad tycker förstagångsspelaren?

Tya: Det är lite drygt att de inte alltid gör som man säger åt dem att göra. Det är ju inte alltid så lätt att koppla hur man ska hantera kontrollen för att gubbarna ska göra som man vill, därav frustrationen! Och så är Playstation 3-kontrollerna alldeles för klena, de knakar ju för minsta lilla!

Och svårighetsgraden då?

Tya: Någonstans mitt emellan tror jag, fast om jag hade spelat själv hade jag nog tyckt att det var sjukt svårt! Helt klart ett stort plus att kunna bli räddad lite titt som tätt. Och de banorna som gick snabbt var jättesvåra.

Ja svårighetsgraden varierar minst sagt. Det börjar busenkelt, men framåt slutet är det riktigt svårt, speciellt om man spelar själv och inte kan bli räddad utan måste börja om när man dör. Ett stort jätteminus för att spelet helt saknar bossar fram till fjärde världen. Och för att bossarna inte går att klara på skicklighet, utan har mönster som måste läras in och följas. Jag vill kunna ta en boss på första försöket bara genom att vara skillad!

“KUL! Och lite frustrerande ibland”

Överlag är Rayman Origins som sagt kanske det vackraste jag någonsin har spelat. Och jag har haft kul, väldigt kul. Men ärligt talat, det är inte okej att bara lägga till några extra banor på de fyra första världarna efter man klarat dem. Där Mario i princip alltid mäktar med åtta helt olika världar får vi inte mer än fyra tilesets i Rayman. Det i kombination med datt kontrollen inte är så tajt som jag vill ha den sänker mitt betyg.

Tya: KUL! Och lite frustrerande ibland. Blev faktiskt positivt överraskad. Jag trodde inte alls att jag skulle tycka att det var så kul som jag gjorde.

Jag har ju inget att jämföra med och en del av betyget kommer nog från att jag blev så överraskad av min egna positiva reaktion, men det får nog nästan en femma… eller i alla fall 4,5. Men det känns som det kan va ett ganska bra introduktionsspel.

Fotnot: Anledningen till att betyget skiljer sig från den trea jag delade ut i City är att jag bakat ihop det med Tyas femma (eller 4,5) och vips fick vi fram en fyra!