Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Varför är Mario-spelen alltid så förbannat roliga? Han har ingen AK4, han har inga muskler eller några häftiga ärr. Mario är tjock och kärlekskrank, och hans bästa färdighet är att han hoppar förbannat jävla högt. Hans troligt osunda liv och hans passion för höjdhopp är ju knappast något som bräcker Nathan Drake, en snygg skattsökare som riskerar livet för oändlig rikedom eller supersoldaten Marcus Fenix, med en röst sexigare än Barry Whites och har en krigarsjäl större än Rambos. Men vad är det som gör Mario så förbannat populär?

Utmanande perfektion

Nintendo är inte kända för att slänga ur sig titlar endast för att tjäna snabba pengar. Det får gärna ta över 2 år innan man ens ser skymten av ett nytt Mario eller Zelda-spel. Anledningen är enkel – De ger inte ut sig ett spel som inte är perfekt. Den policyn verkar de har levt efter ända sen Super Mario Bros. till NES, för nästan i varje spel de släpper så andas det perfektion på samtliga punkter.

Spelar man Super Mario Bros. idag är det för världen inte mer än några färglada pixlar efter varandra med trallvänlig blipmusik. Men tittar man närmre så finns det en extrem perfektion i fysiken som gör att spelet än idag underhåller i allra högsta grad. Även ifall Nintendo var grymt begränsade i vad en NES klarade av, så lyckades de på något sätt få Mario att kännas naturlig i allt han gjorde.

En annan faktor är utmaningen. Man märker tydligt att många speltillverkare har ruskigt svårt för att skapa ett spel som varken var för svårt eller för lätt. Att hitta den perfekt balansen är det ytterst få speltillverkare som bemästrar än idag. Många löser detta genom att låta spelaren själv få välja svårighetsgrad, vilket egentligen bara bevisar företagets inkompetens. Om man tänker efter så har man aldrig fått välja svårighetsgrad i Nintendos större titlar (vad jag kommer på nu iaf, bevisa mig gärna fel), för de är såpass säkra på vad som är en balanserad utmaning.

3D, inte bara en gimmick

Om vi skulle börja prata lite om Super Mario 3D Land så är den STORA nyheten att Mario nu upplevs i 100% 3D-grafik. Visst är det många som rynkar lite på näsan och dömmer ut 3Dn efter vad man upplevt på sitt senaste bio-besök eller kanske någon hemmavisning där man försökt imponera med tunga och obekväma 3D-glasögon i samband med simulerad 3D iNyhetsmorgon. Nej, då hade jag inte heller varit så pepp.

Men 3D upplevs ärligt talat inte bäst på bio, eller hemma framför sin budget 3D-Tv. Den upplevs som bäst utan några tredjeparts-tillbehör, framför en 3DS med ett nyinköpt Super Mario 3D Land instoppat i facket. För första gången känner jag att 3Dn fyller en viktig funktion, man utnyttjar verkligen tekniken till fullo genom att interagera den i ett antal lekfulla pussel och visuella ögonlekar.

Retromantik säljer

Folk har tendenser att överarbeta och krångla till det mesta i världen, men till vilken nytta? Ett geni enligt mig är den som har förmågan att beröra med så små medel som möjligt.

3D må vara det STORA dragplåstret, men den STÖRSTA anledningen till att jag var tvungen att införskaffa Super Mario 3D Land är att den legendariske Tanooki-dräkten är tillbaka! Den har Mario endast använt i ett spel tidigare, och det var i början av 90-talet i ett spel som kallas Super Mario Bros 3 (jaja, den fanns i Allstars också). Ett spel som jag, och väldigt många andra klassar som ett av de absolut bästa spelen genom tiderna, så därför var det ett väldigt kärt återseende från min sida.

På tal om kära återseenden. Överallt i spelet möter man på många härliga skildringar från de äldre Mario-spelen i form av musikstycken och speciellt utformade banor. Varje gång jag stöter på något som påminner mig om the good old days så åker mina smilband upp automatiskt. Ren och skär nostalgi är bland det bästa jag vet.

Keep it simple

Keep it simple skulle kunna vara mitt livsmotto. Folk har tendenser att överarbeta och krångla till det mesta i världen, men till vilken nytta? Ett geni enligt mig är den som har förmågan att beröra med så små medel som möjligt. Och med det sagt så landar vi återigen i Svampriket där Mario regerar. Han har ingen arsenal med 15 olika vapen som man kan uppgradera och anpassa exakt efter sina behov. Mario, han levlar inte och skaffar 40 nya förmågor som han sedan utövar mot alla stackars Goombas.

Mario. Han hoppar, käkar svamp och byter kostym när det passar honom. Inga jäkla konstiga tillsatser här inte. Och även ifall historien där Peach blir kidnappad upprepar sig i precis vartenda jävla spel, så tröttnar man aldrig. För Nintendo har det hemliga receptet på hur man gör ett spel odödligt. Mario kommer aldrig bli för gammal.