Man får nog vara glad att dom gamla TV-apparaterna som fanns förr i tiden var lite tåligare än idag, jag vet inte hur många gånger jag kastade kontrollen på TVn i vredesmod när det begav sig för över 20 år sen…
Medusa har störtat ljusguden Palutena, stulit dom tre heliga artefakterna och förvandlat alla vakterna till sten, så nu är det upp till en ung ängel vid namn Pit att rädda världen. Han måste kämpa sig upp från underjorden, hela vägen upp till himmelen och på vägen hitta dom tre heliga artefakterna för att slutligen förgöra Medusa och rädda Palutena. Artefakterna, som är spegelskölden, ljuspilen och pegasusvingarna, återfinns i varsitt slott, där dom givetvis vaktas av Medusas hemska underhuggare.
Till en början känns spelet väldigt svårt, ett litet misstag och man får börja om från början på banan igen, trots att jag slet mitt hår så kämpade jag på och lyckades med nöd och näppe komma till det andra slottet. Här tog jag en paus och lyssnade på Retroresans Jävla aubergine! där Anders och Samson pratar om Kid Icarus. Där fick man lite tips och level-upplägget förklarades, jag började om och nu kändes allting mycket lättare. Jag kom till andra slottet utan problem, dessutom var jag nu dubbelt så stark som förra gången!
Svårighetsmässigt så känns Kid Icarus bakvänt, det är klart svårast i början och var fjärde bana är ett slott där man kan irra omkring ett tag innan man hittar rätt. Annars så är det faktiskt ganska lätt och sista banan som borde vara den svåraste är faktiskt den enklaste, nästan så den känns omöjlig att misslyckas med. Jag förstår ju tänket med att man nu har dom tre heliga artefakterna men det känns ändå lite fel på något sätt.
Spelet använder samma spelmotor som Metroid det både syns och känns, grafiken är välgjord för att vara från 1986 och kontrollen är helt okej, som bäst funkar det om man inte stannar upp utan hela tiden håller igång. Många av godbitarna från den här tiden innehåller helt grym musik och så även här, den tredje världens ljuva toner var nog det som jag uppskattade mest musikmässigt. Man kan inte spara, men ett lösenordssystem gör att man ändå kan fortsätta spela där man var sist vilket alltid är välkommet när vuxenlivet tränger sig på.
Jag trodde detta skulle bli en riktigt svår nöt att knäcka men med hjälp av lite tips och rätt inställning uteblev faktiskt utmaningen, vilket nästan känns lite konstigt. Ett av mina hemskaste spelminnen från när jag var liten blev nu riktigt njutbart… men dom aubergine-kastande fienderna driver mig fortfarande till vansinne! :p
Bestefar
Fullkomligt älskar detta spelet. Kan inte låta bli att imponeras av vilket tålamod du måste haft för att klara igenom de första banorna!
Daniel Andersson
Det är ju egentligen inte så svårt, det var mest min inställning till spelet som gjorde det svårt. När man väl har styrningen i fingrarna så är det bara att köra, fast det är ju helt klart irriterande att man får börja från början om man gör ett litet misstag :)
Daniel Andersson bloggade nyligen – Veckans speltriss: Modern
Henrik Häägg
Kid Icarus är ett spel man återkommit till så äckligt många gånger, men aldrig kommer man längre än till andra banan innan man tröttnar, riktigt bra jobbat! :)
Henrik Häägg bloggade nyligen – Retrospelat: Kid Icarus