Efter att man har sökt fram rätt frekvens på TVn och blåst rent den gråa kassetten både två och tre gånger så kan äventyret äntligen börja, men det är också det som är lite av charmen med dom gamla nintendospelen…
Eftersom storyn i den japanska versionen av Blaster Master tydligen var för avancerad för resten av världen så möts vi av en kort serie bilder som lämnar oss med fler frågor än svar. Man kan sammanfatta det med att man har en groda i en burk, grodan rymmer och hittar en radioaktiv låda ute i trädgården. Grodan muteras och växer för att sen försvinna ner i ett hål i marken. Givetvis följer man efter ner i hålet och där hittar man ett stridsfordon som man inte är sen att hoppa in i för att fortsätta jakten…
När spelet sen drar igång glömmer man snabbt introt och grodan, vilket är bara bra för här finner man ett riktigt trevligt äventyrsspel. Till en början är banorna ganska lätta och det finns i princip bara en väg att köra, men mot slutet är det rena labyrinter där man måste skjuta sönder rätt stenar och utnyttja bilens alla tillbehör för att kunna komma dit man vill. Genom att man tar sig an spelets bossar så uppgraderas bilen och man får tillgång till nya funktioner, det kan t.ex. vara att man kan sväva fram eller köra på väggarna. För att komma till bossarna måste man lämna den trygga tillvaron i bilen och istället utforska små byggnader som finns runt om i världen till fots, och spelet förvandlas då från ett plattformsspel till en actionskjutare sedd snett uppifrån.
Det svåraste med Blaster Master är helt klart att hitta rätt, här får man ingen som helst hjälp utan det är bara att utforska som gäller. Oftast har det med bilens nya funktioner att göra men att man efter tredje bossen skulle ta sig hela vägen tillbaka till början och flyga upp till en liten platå var inget jag kunde klura ut själv…
Det är inte lätt att bedöma grafiken i såpass här gamla spel när man idag har fantastiska spel som Rage och Battlefield 3 att jämföra med, men Blaster Master är välgjort och tydligt trots att man bara hade 256×240 pixlar att jobba med. Musiken i spelet är helt underbar! Jag stannade ofta upp och bara lyssnade, speciellt dom ljuva tonerna på den femte nivån och sjunde nivån tilltalade mig väldigt mycket. Nostalgi på hög nivå!
Så, hur gick det då med grodan? Jo, när man väl har klarat av sista bossen och slutscenen rullar så sitter man där på sin bil och blickar ut över landskapet, jämte sitter grodan som nu, utan någon som helst förklaring, är tillbaka i sin vanliga storlek. När, var och hur man hittade den framgår inte… men slutet gott, allting gott.
SpeLinnea
Blaster Master är underbart, men det saknar en viktig funktion.. Att kunna spara hade varit fantastiskt. Det är omöjligt att veta det där med att ta sig till början som du nämner. Jag har aldrig klarat det tyvärr. Det är jäkligt svår på sina ställen förutom just att hitta.
Det är klart grafiken går att bedöma än idag. Jag brukar tänka på spel i samma tidsålder. Det är välritat för det mesta, men ibland blir det lite väl upprepande.
SpeLinnea bloggade nyligen – Att lära sig döda
Daniel Andersson
Det är mest att jag blir så nostalgisk när jag spelar igenom dom här gamla godingarna att det är svårt att se med rättvisa ögon på grafiken :)
Daniel Andersson bloggade nyligen – Brasved och knullgungor
Henrik Häägg
Blev sjukt sugen på att spela detta nu. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt aldrig spelat det, men jag har sett kartongen MÅNGA gånger. Och från den att dömma så ser det astråkigt ut :)
Henrik Häägg bloggade nyligen – Snabbresumé av vår vistelse på Gamex
Daniel Andersson
Kan bara hålla med om att boxen inte ser allt för rolig ut, men skenet bedrar! :)
Daniel Andersson bloggade nyligen – Sköna söndag
Bestefar
Underbar artikel.
Kul att man går tillbaka till retrospelandet som bloggen handlade om från början. =)
Daniel Andersson
Tack och kul att det är fler där ute som gillar dom gamla retrospelen!
Daniel Andersson bloggade nyligen – Winter is coming
AlittleBIT
Aaaah! Musiken..!