Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

I samband med att Wii släpptes 2006 fick vi The Legend of Zelda: Twilight Princess. Ett spel som lämnade ett väldigt ljummet intryck på mig. Det var alldeles för mörkt och dystert för att det skulle falla mig i smaken. Detta har medfört att jag inför nästa del – The Legend Of Zelda: Skyward Sword försökt dämpa min hype en aning. Det är alltså med ett litet mer kritiskt öga jag tar mig ann Nintendos nya mastodont-äventyr med den grön-beklädda alv-hobbiten för att denna gång minska risken att bli lika besviken som för fem år sedan.

Nintendo verkar inte ha lämnat mycket åt slumpen. Med Skyward Sword har man verkligen strävat efter perfektion och det märks tydligt. Att ens försöka vara lite kritisk mot Skyward Sword är ingen enkel uppgift, för det är verkligen ett lågupplöst mästerverk.

Skyward Sword utspelar sig till en start ovanför molnen på en flytande stad vid namn Skyloft. En stad där hästen Epona har kastat in handduken och istället färdas man med en Loftwing, en pippifågel stor nog att ridas på. Bland Skyloft-folket är marknivån endast en myt. Ingen har varit där och de som har försökt ta sig dit har aldrig återvänt. I vanlig ordning försvinner deras prinsessa Zelda under konstiga omständigheter och det är upp till Link att återfinna henne vid liv. Storyn är precis lika klassiskt som Links kläder alltid är gröna, men vad gör det när utförandet är näst intill fläckfritt.

Dock så tar inledningen i Skyward Sword inte riktigt mig med storm. I ren Nintendo-anda så drar man ut på dialogerna med ganska mycket ointressant babbel. Visst fyller det en funktion och det kan vara underhållande, men det blir jobbigt när man inte ger spelaren möjligheten att trycka förbi det man inte anser som relevant information. Det tar alltså dryga 1-2 timmar innan spelet börjar ta fart på allvar. Styrningen är också en liten punkt som kan reta gallfeber på mig ibland, framförallt när man klättrar upp på små platåer och ska hoppa över till en avsats. Många gånger missar man avsatsen och man får börja klättra om från början. Anledningen är ju främst att det inte finns två analoga spakar att tillgå.

Nytt för detta spelet är också nyttjandet av Motion Plus, alltså att man styr svärdet vilken riktning man vill att Link ska slå. Detta fungerar över förväntan och är stundtals väldigt underhållande. Bossfighterna är riktigt jäkla roliga, men det kan det bli riktigt utmattande efter en stund. Träningsverk är alltså ett faktum efter några dagars intensivt spelande.

Men vem bryr sig om inledning och styrning när spelet är så sablars vackert? Mitt i allt skjutande och dödande i spel som Modern Warfare 3 och Battlefield 3 är det så äckligt skönt att smälla igång Skyward Sword och döda ett par timmar bland fluffiga vita moln och musik att dö för. Det kan jämföras med att efter en veckas stenhårt arbete belöna sig med en weekend på ett femstjärnigt SPA-hotell. Man njuter varje sekund, och många sekunder blir det. Spelet tar ungefär 30-40 timmar att klara om man nu inte fastnar stup i kvarten, vilket är en ganska vanlig situation att hamna i när man spelar ett Zelda-spel. Vem har tex inte fastnat i vattentemplet i Ocarina of Time, där man skulle gå under hissen för att komma vidare?

Avslutningsvis så känns det som att min personliga GOTY 2011 har krupit fram, men ska vänta ett tag med att bestämma mig efter jag smält upplevelsen lite mer. Det vi fans vill ha är ett klassiskt Zelda-spel utan för mycket utsvävningar, och det får vi. Enligt mig är detta mycket bättre än Ocarina of Time, men A Link to the Past står fortfarande högst på listan över det bästa Zelda-spel som skapats.