Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Du är en okänd fånge, som av en lika okänd anledning ska få huvudet avskiljt från kroppen. På åsnekärran till galgbacken småpratar du lite med dina medfångar. Jaså? Du ska dö för att du är en frihetskämpe. Jaså? Du ska dö för att du är en vesslande liten tjuv. Jaså? Du kan inte svara för att de bundit ihop truten på dig. Lika bra, då slipper du försöka komma på några odödliga sista ord. Efter att ha sett dina medfångar avrättas är det din tur. Bödeln reser yxan, redo att svinga. Du tittar upp mot honom och ser en skugga närma sig. Det är en drake och den bränner ned staden. Du är nu fri och kan göra vad du vill.

Att vara fullkomligt fri och kunna styra kosan varthän du behagar har alltid varit Elder Scrolls-seriens signum och starka kort. Arvet har förvaltats ypperligt. Man har åtminstone samma frihet här som i Oblivion och Morrowind, om inte mer. På det stora hela är det precis som vanligt – de där bergen du ser borta vid horisonten kan du fortfarande klättra upp för och som alltid behöver du inte ens vidröra main questen. Det är dock små saker som crafting, vilka genom att ha fått mycket mer utrymme denna gång, som gör att man känner sig friare. Man är inte like bunden till städernas butiker och hantverkare (även om de gör saker lättare). Det känns faktiskt givande att långsamt höja sin smithing-skill för att själv kunna knåpa ihop en Daedric Armour.

Egentligen behöver jag inte nämna det, men i Skyrim finns det otroligt mycket att göra. Med ett otal quests, hundratals platser att besöka och ett flertal sätt att kombinera skills, blir möjligheterna nästan oändliga och återspelningsvärdet mycket högt.

Ett annat arv, som Bethesda tyvärr också har förvaltat ypperligt, är den traditionella kassa och tråkiga mainquesten och de så fantastiskt stela NPC:sen (jag haft mer givande konversationer med p-automater). Även om Oblivions mainquest var lite sådär, så har de verkligen underträffat sig själva med en ganska platt historia om återvändande drakar och den drakfödde som måste rädda världen (gissa vem). En liten räddning finns i att man kan spela den på lite olika sätt och det ger väl kanske ett visst återspelningsvärde, men den känns inte speciellt episk alls (trots att man får träffa gudar och demoner). Personligen tycker jag att inbördeskriget i Skyrim kunde ha fått mer utrymme och agerat mainquest (dess påtagliga likheter med Dragon Age till trots).

Precis som i de tidigare spelen är världen stor och behöver utforskas. Från de djupaste grottor till de högsta berg finns det alltid något att betrakta, något att bestiga, något att besegra. Nog för att den otroliga friheten är en av seriens viktigaste ingredienser, men det som verkligen gör att spelen i Elder Scrolls-serien är sådana man kan återvända till gång på gång är den där enkla och rena upptäckarglädjen. Ingen annan serie har någonsin fått mig att bara gå runt för att titta på stenar, träd och vatten utan att få mig att paniskt leta efter en fast forward-knapp.

NPC:sen är, som nämnts, lika karismatiska som ett EU-direktiv om standardiserad mjukhet i kontorsstolar. Visst finns det några som är intressanta och minnesvärda, men 99% är som efterblivna robotar. Det är kanske inte så konstigt när de uppgår till ett drygt tusental (eller mer). Denna gång har de i alla fall förärats med mer än 8 röster (tack Gud!). Att den ena inte låter precis som den andre, gör att de inte känns lika mycket som skyltdockor som i Oblivion, men de blir aldrig mer än attiraljer. Paradoxalt nog känns världen ändå väldigt levande, sina dödstråkiga invånare till trots.

Den femte i delen i serien har genomgått ett flertal större förändringar och den mest uppenbara är nog dual-wielding (!). Många grämde sig redan i Morrowind över att det inte gick att svinga två svärd på en gång och ett antal mods skapades för just det ändamålet, men nu får vi njuta av denna möjlighet från spelets första stund. Det kan även användas för magier (och “magihänderna” ser misstänkt lika ut sina motsvarigheter i BioShock 2), där man kan experimentera med lite olika kombinationer. Det ger ett nytt djup i striderna och det är mycket tillfredställande att avrätta sin fiende med två (egenhändigt hemsnickrade) alviska yxor.

En annan genomgripande, och av princip mycket välkommen, ändring är att hela skill- och leveling-systemet har omdanats. Oblivions leveling-system var fruktansvärt trasigt och ville man få en så bra karaktär som möjligt fick man trixa lite genom att sätta en del av sina huvudskills som secondary skills istället för main skills och andra liknande dumheter. Nu fungerar det bättre, men på bekostnad av djup. Istället för de klassiska attributen styrka, intelligens, karisma etc har de ersatts med blott tre stycken: magicka, health och stamina. Visst, det fungerar bra, men det känns fördummat och som ett sätt att locka mainstreampubliken, som inte orkar lägga 10 minuter på att sätta sig in i systemet. I slutändan gör det dina möjligheter att skräddarsy din karaktär färre.

Jag slutar dock aldrig förundras över den bildsköna världen och när jag rider genom vintriga bergspass eller kämpar mot jättar på gröna fält. Det cyrodiiliska imperiets nordligaste provins suger verkligen in en och släpper aldrig taget. Som svensk ligger det nordliga klimatet, snön och björkträden nära hjärtat och omgivningen i spelet känns lite som hemma. Lägg till det att Bethesda uppenbarligen sneglat på och tagit mycket inspiration från nordisk mytologi (jag är en sucker för sådant) när de utformat spelets bakgrundshistoria och skrivit all ny lore. Jag riktigt ryser av välbehag när jag ser den fornnordiska arkitekturen i Whiterun och läser de lakoniska, Edda-aktiga inskrifterna på väg upp till Greybeards på High Hrothgar. Ja, Skyrim känns i mångt och mycket som en vikingasaga. Det har väl inte undgått någon att nords ska föreställa forntidens nordbor?

Egentligen behöver jag inte nämna det, men i Skyrim finns det otroligt mycket att göra. Med ett otal quests, hundratals platser att besöka och ett flertal sätt att kombinera skills, blir möjligheterna nästan oändliga och återspelningsvärdet mycket högt. Sedan får man ju inte glömma att modcommunityt, när det väl kommit igång på allvar, kommer att förlänga, förstora och förbättra spelet så långt som fantasin (och upphovsrättslagarna) tillåter.

Även om Skyrim har sina brister bleknar de i glansen av dess styrkor. När ett spel får en att i timtal vandra runt poänglöst för att bara njuta av vyerna, kan man förlåta det för att leveling-systemet inte är vad det borde vara. När det känns givande att lägga hutlösa mängder tid på att läsa spelets böcker, glömmer man att människorna (och de talande fantasykreaturen) runtomkring är lika intellektuellt stimulerande som Carolina Gynning. När man utforskar grottor, skogar och bergstoppar och bara häpnar över deras skönhet, är det lätt att bortse från att det bitvis är så buggigt att det nästan är helt trasigt. Skyrim är ett mästerverk och kommer, om du låter det, att hålla dig upptagen till nästa del i denna makalösa serie släpps!