Den där Bob Dylan, han kunde verkligen sin skit. Sa både en och två vettiga saker. Till exempel sa han att the times they are a-changing. Och han hade fullständigt rätt. Tiderna förändrades. Han har fortfarande rätt, och tiderna förändras fortfarande. Hela tiden. Nu. Och nu. Och nu.
Don’t criticize
What you can’t understand
Så sa han. Som hängiven anhängare av ett ofta ganska marginaliserat intresseområde nickar jag uppskattande åt raden. Förstår vad som menas, och förstår hur väl det tillämpas på världens styvmoderliga behandling av spel, spelare och spelmedia. Även om han såklart pratade om helt andra saker än spel.
Överallt sitter det människor på höga hästar och ser ner på spelen. Film-, musik- och litteraturkritiker sitter med fisförnäma miner och ser till att vi spelkritiker fortsätter förvisas från finrummen och ner i källaren. Deras kulturformer är fina. Spel är fult.
De får plats i dagstidningarnas kulturdel. Spelarna får minsann skapa sig egna tidningar om de vill ha en plattform.
Men tiderna förändras, och idag omsätter spelindustrin nästan lika mycket pengar som musikindustrin och mer pengar än filmindustrin. Och det ökar konstant. Spel är idag inget obskyrt intresse utan något som nått in i nära nog alla samhällsgrupper. Visst är det fortfarande så att fler ser på film än spelar spel, men jag skulle gissa att andelen spelare som engagerar sig nog för att läsa recensioner och nyheter från spelvärlden är större än motsvarande andel av de som tittar på film.
Jag vet att i alla fall jag tänker sätta av ungefär halva min pension till spel.
Och vi växer upp. Redan nu ligger medelåldern bland spelare, oavsett vad SVT tror, en bra bit över 14, och siffran fortsätter stiga. De flesta av oss som spelat sedan ung ålder kommer fortsätta spela. Jag vet att i alla fall jag tänker sätta av ungefär halva min pension till spel.
Spelarna växer upp. Och de växer som grupp. Det är en stor, köpstark, intelligent målgrupp vi pratar om. Och står de och velar mellan två i övrigt jämbördiga tidningar, kommer de välja den som låtit spelen vara med och leka på kultursidorna. City, till exempel, har fattat det. De ger oss en halvsida i veckan, och de tjänar antagligen på det. Expressen har fattat det och plockat in Petter från Gamereactor. Och tjänar antagligen på det. Om inte nu, så senare. När spelavdelningen etablerat sig.
För tillfället orkar jag inte försöka övertala gammelmedia att spel visst är en fullvärdig kulturform. Orkar inte banka huvudet i stenväggen. Så istället säger jag så här: det finns pengar i spel och det finns pengar i speljournalistik. Släpp in oss i finrummet. Det tjänar alla på.
Anders Brunlöf
Fullkomligt underbar text, Linus! Det är du och jag, Bobby och resten av gaming-Sverige mot världen! ;)
Anders Brunlöf bloggade nyligen – Den största resan i mitt liv
Henrik Häägg
Riktigt bra text Linus! Det ingen vet är att finrummet numera har förflyttats ner till källaren, i smyg! ^^ Egentligen är det samma fenomen med hårdrocken! Ta tex Maiden. När dom va nya och stekheta på 80-talet ansågs dom också som ett band som smutsade ner den rådande musikvärlden med sin skrikiga musik och sin ohyfsade klädsel. Nu efter dryga 30 år har de fansen som gillade dom då växt upp, och man ser folk från 8 till 50 års ålder på deras konserter. Om ytterligare 30 år kommer alla generationer lyssna på bandet! Samma sak händer ju i spelvärlden.
Henrik Häägg bloggade nyligen – Dissa inte vad du inte fattar
Maria
Tråksidan av det hela är att spelvärlden börjar dela in sina egna i fint och fult. Som när PCGamer dissade WoW och Sims. Men det är väl smällar man får ta om man vill kallas kulturutövare :-)
Blog 'em up-Jimmy
Tycker att det blir allt roligare när andra speltexter än just recensioner trillar in i traditionella tidningar. Eller, som ni säger, de fina avdelningarna. Speltexter i, just det, kulturavdelningarna – där spelen får möjlighet att dela rampljuset med andra kulturyttringar. Nyligen skrev jag tex en kulturartikel om Battlefield 3 till ST Press ( http://www.stpress.se/artikel/spelet-som-erovrar-varlden-42871 ) – en tidning som annars brukar reservera sina kulturuppslag åt mer traditionella kulturämnen. Utöver det har jag hört, men ännu inte läst, att Sam Sundberg hittat hem hos tidningen Icon.