Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Man gör olika saker med olika vänner. Jag har vänner jag tränar med, vänner jag dricker öl med, vänner jag lagar mat med. Den här texten handlar om min kanske bästa vän någonsin. En vän som trots att han inte finns bland oss längre alltid finns i mina tankar. En vän jag spelade tv-spel med.

När jag var fyra år träffade jag en av de bästa vännerna jag någonsin haft. Erik hette han, var ett år äldre och bodde upp för backen, två kvarter bort i medelsvensson-villaområdet Arvidstorp i Falkenberg. Det dröjde inte länge innan vi var som ler och långhalm. Två lintottar som sprang runt och terroriserade området tillsammans med våra andra vänner.

Jag har två småsystrar som är två och fyra år yngre än mig. Det var ju kanske inte jättekul att leka med dem när de var små bebisar. Erik däremot, han hade äldre syskon. Anna och Olof var några år äldre än oss och därför fanns det ofta roligare saker att leka med hemma hos dem. Det absolut bästa var ju att det snart införskaffades ett NES i det lilla bruna huset längst upp på backen.

Visst, vi hade en dator hemma som pappa tagit med sig från jobbet. På den svartvita skärmen kunde jag spela diverse spel. Men det var ju inget Nintendo. Den magiska lilla grå lådan vars spel fullkomligen sprudlade av färg och som kunde spela vad vi då tyckte var “riktig” musik, till skillnad från datorns pc-speaker.

Och som vi spelade! Eller rättare sagt, Eriks bror Olof och hans kompisar spelade, jag och Erik tittade på och kom med goda råd. Vi var ju ganska små, och enligt de äldre kidsen alldeles för dåliga för att spela själva. Genom att se på när de äldre spelade lärde vi oss alla warp-zoner i Super Mario Bros. och tvåan. Vi lärde oss var alla slotten i Zelda fanns. Vi jublade tillsammans när vi efter ett samtal till Nintendo Magasinets hjälptelefon fick reda på hur King Hippo skulle bekämpas i Punch Out!. Vi svor tillsammans över hur omöjliga Kid Icarus och Metroid var för ungar under tio.

Vi svor tillsammans över hur omöjliga Kid Icarus och Metroid var för ungar under tio.

När vi började skolan Erik i klassen över mig, och vi fick båda fler kompisar. Även om vi inte umgicks lika mycket som tidigare träffades vi ofta för att leka eller spela tv-spel. Vi firade nyår tillsammans och åkte på semestrar med varandras familjer.

När både min och Eriks familjer skaffade bättre datorer spelade vi igenom alla pc-spel som var stora på den tiden. Eriks brors vänner fixade alltid nya spel och det var lådor fulla med disketter med alla LucasArts spel, Settlers, Civilization etc. som cirkulerade i villaområdet. När det införskaffades ljudkort och cd-läsare var vi ju tvungna att spela igenom LucasArts äventyrsspel ännu en gång för att höra röster läsa upp de textrader vi sedan länge kunde utantill.

En magisk dag 1992 fick jag min alldeles egna spelkonsol. Jag hade sparat min veckopeng i gott och väl ett halvår för att någon gång kunna köpa mig ett eget NES när min kloka far sa en bra sak. Han tyckte att när jag varit så duktig och sparat så länge, varför inte vänta några månader till för att köpa det som enligt mig kom att bli världens bästa spelkonsol, Super Nintendo? Sagt och gjort, och helt plötsligt blev teven på övervåningen på Pilgatan den naturliga samlingsplatsen för kidsen. Den första att komma hem till mig för att spela Super Mario World var föga förvånande Erik.

Allt eftersom skolåren gick gled jag och Erik längre ifrån varandra och började hänga mer med klasskompisar och andra jämnåriga. Men något vi alltid hade gemensamt var spelen. Så fort en av oss fick något nytt häftigt spel var det varandra vi ringde till för att testa det  tillsammans. Timmarna vi spenderat framför Heroes of Might & Magic 2 och 3 och Worms i hotseat är oräkneliga. Vi har skjutit fler utomjordingar tillsammans i Super Probotector än jag kan räkna till.

Vi har skjutit fler utomjordingar tillsammans i Super Probotector än jag kan räkna till.

Något av det största som hände oss, rent spelmässigt, var Playstation. Jag minns tydligt när Erik ringde hem till mig en eftermiddag och sa de magiska orden: “Jag har fått ett Playstation, vill du komma och spela?”. Han behövde inte fråga två gånger. Vi svor åt varandra i Tekken, skrek av skräck tillsammans i Resident Evil och blev hänförda tillsammans av Final Fantasy VII inte en gång, utan två.

Det var väl ungefär när Playstation 2 kom som vi gick åt varsitt håll när det gällde spelande. Erik höll sig trogen konsolspelandet medan jag blev en utpräglad PC-spelare. Men även om både spelintressen och andra fritidsaktiviteter skildes åt hade vi alltid en lika stor kärlek för tv- och datorspel.

Även om jag och Erik gled från varandra under tonåren var vi fortfarande alltid väldigt goda vänner. Därför är den hittills värsta dagen i mitt liv när jag i San Diego (där jag pluggade vid den tidpunkten) får ett telefonsamtal av min dåvarande flickvän som berättar att min vän råkat ut för en bilolycka och inte skulle klara sig. Att inte ha möjlighet att avbryta studierna och flyga hem för att vara med på begravningen var som ett slag i magen. Under minnesstunden spelade en gemensam vän Aeris temalåt från Final Fantasy VII på piano. Något jag minns att Erik gjorde back in the day också, och det får mig att tänka på hur vi satt och spelade spelet på hans pojkrum.

På minnesstunden ska även Eriks storebror Olof ha sagt något i stil med: “Glöm aldrig Erik. Sluta aldrig prata om honom, och sluta aldrig prata med honom.” Det är därför jag skrivit denna text. Har du läst så här långt har du nog märkt att den är skriven mer för mig själv än någon annan. Men du ska ha tack som läst!

Hur som helst vill jag tacka dig Erik. För att du var en underbar vän, för vi tillsammans utvecklade och närde det spelintresse som till stor del ligger till grund för att den här bloggen finns men också för att jag är den jag är i dag. Fast mest av allt vill jag tacka dig för att du var du och jag fick vara med.

Vi ses i Nangiala, som någon så klyschigt sa, de lär väl ha co-op spel där också nu för tiden!