Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Jag håller upp skölden och tar ett par försiktiga steg framåt. Jag stannar upp och tar ett djupt andetag. Jag anstränger mig för att försöka se vad som finns runt hörnet. En fot framför den andra, och jag släpper ut andetaget i en djup suck. Hörnet kommer närmare, nackhåren reser sig och hjärtat börjar slå hårdare och fortare. Runt hörnet möts jag direkt av ett stort svärd som träffar min sköld och jag stapplar bakåt ett par steg. Trots att jag vet, så tar det några sekunder innan jag förstår vad som händer. Jag hinner precis få upp skölden igen innan svärdet kommer mot mig igen. Jag backar. Försöker få lite utrymme, försöker läsa in situationen och min fiende. Framför mig tornar en stor svart riddare upp och svärdet kommer igen och igen och igen. Jag rullar bakåt. Jag försöker hitta en lucka i min fiendes försvar, men istället hittar den svarte riddaren luckan i mitt försvar. Som i slow motion ser jag det stora svärdet glida in i min mage och ut genom ryggen. Riddaren trycker av mig från sitt svärd med foten och jag sjunker ner på marken.

Död.

Elden i världen håller på att slockna och mörkret är på väg att ta över. I mörkrets kölvatten följer demoner, monster och odöda. Du tillhör en av de stackare som har blivit märkt med ett Darksign, vilket identifierar dig som odöd. Alla med ett Darksign skickas till ett fängelse där dom får spendera en evighet för att inte störa de levande. Men i gamla legender viskas det om att en utvald odöd kommer att bryta Darksign-förbannelsen.

Man dör. Man lär sig av sitt misstag. Man försöker igen.

FromSofware har byggt upp en vacker och mörk värld i en klassisk men ändå fantasifull fantasy-anda. Stora slott, mörka döda städer, vackra vyer, klaustrofobiska gångar och grottor. Horder av demoner och monster som bara dryper av ondska och illvilja. En stor värld som nästan enbart vill döda dig.

I Dark Souls är döden ständigt närvarande. Din egen inte minst. Döden kommer flåsa dig i nacken hela tiden. Döden kommer hålla dig helspänd. Varje steg bör vara genomtänkt. Runt varje hörn väntar något som vill, och kan döda dig. Varje fiende, oavsett hur harmlös den ser ut, måste tas på fullaste allvar. Man försöker lära sig rörelse- och attackmönster, om dom visar något som avslöjar när attacken kommer. Det kan lika gärna vara en fälla som man går in i. Man dör. Man lär sig av sitt misstag. Man försöker igen.Det är nog en underdrift att säga att Dark Souls är svårt. Men det är aldrig så svårt att man inte kan lära sig hur man ska klara något. Ibland handlar det bara om att bida sin tid och komma tillbaka när man är starkare. Ibland gäller det bara att bita i det sura äpplet och dö gång på gång tills man lärt sig fiendens minsta lilla rörelse. Kontrollen kan i början kännas slö och man vill skylla på den när man dör ibland. Men det är den inte. Varje gång jag dör är det mitt eget fel. Jag var för långsam, jag läste av min fiende fel eller så gjorde jag helt enkelt ett misstag. Varje gång jag dör lär jag mig (förhoppningsvis) något nytt om antingen min fiende eller hur jag spelar och tar det med mig tillbaka för att (förhoppningsvis) inte göra samma misstag igen.

Och för att strö extra salt i såren tappar man alla souls man har samlat på sig. Souls får man av fiender man har dödat och används som valuta för att köpa vapen, rustningar, magi, annat smått och gott och för att reparera sin utrustning. För att göra det hela ännu lite mer intressant så används även souls för att gå upp i level. Dör du tappar du alla souls i en blodpöl som du måste kämpa dig tillbaka till för att inte förlora dom helt. Dör du på vägen dit så är dom borta.

Men varenda gång man klarar en svår passage eller dödar en demon känner man hur adrenalinet man byggt upp blandas med euforin av prestationen. Och här är Dark Souls fantastiskt. För även om ett parti är så svårt att man bara vill drämma huvudet i närmsta vägg, eller väggen tv sitter på för den delen, så känns det alltid belönande när man väl klarar det. Jag bryr mig ibland inte ens om vad jag får för belöning av spelet, utan bara känslan av att ha bemästrat just den där demonen är ofta tillräcklig. Det är då jag känner mig riktigt levande i Dark Souls mörka värld och är glad att jag inte gav upp.

Grafiskt är det väldigt vackert. Man blickar ut vackra vidder, slåss mot skruvade vidunder till demoner och vandrar genom döda men ack så vackra städer. Vissa ställen lider tyvärr av lite framerate lagg, och även om karaktärerna inte direkt är fula så är dom absolut inte dom vackraste som gjorts i ett spel. Musiken är lika vacker som stämningsfull. Mestadels avskalad och enkel men där det behövs är den pampig och bombastisk.

Det är inte ofta jag fastnar i spel som verkligen utmanar min uthållighet. Jag har för dåligt tålamod. Men Dark Souls balanserar nästan perfekt mellan utmaning och belöning. Känslan av att ha klarat av något som är riktigt svårt utan att spelet har hållit mig i handen eller att jag sänkt svårighetsgraden. Att jag vet att jag har klarat samma prövningar som andra spelare . Balansen att hushålla med souls. Att slungas från lyckan att dödat en bossdemon till förtvivlan av att dö av ett till synes ofarligt monster minuten efter, till att sen skadeglatt samla upp sina förlorade souls igen efter man fått sin hämnd.

Döden ständigt närvarande. Men så länge jag lär mig och utvecklas kan jag leva med den.