Det snackas ofta om att spel är lättare nu för tiden, och många är väl de gamers som svurit åt att ett spel inte bjudit på den utmaning han eller hon hade förväntat sig. Ibland känner man att inkluderandet, att även lillasyster och morfar ska kunna ta sig igenom ett spel, har gått för långt. Aldrig förr har detta för mig blivit så påtagligt som i Deus Ex: Human Revolution.
Varför då undrar du? Jo, det tredje spelet i serien (som är helt fantastiskt bra för övrigt) är oerhört likt det första Deus Ex som råkar vara ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Deus Ex kom år 2000 och slog i alla fall mig med häpnad i hur fritt spelet var trots att storyn var såpass linjär. I Human Revolution är det likt i det första spelet fritt att välja hur man vill ta sig igenom banorna. Vill du smyga runt osedd och hacka säkerhetssystem och robotar? Kör på! Vill du sparka in dörren och meja ner varenda levande skäl, Duke Nukem-style? Be my guest!
Den stora skillnaden de två spelen emellan ligger i uppgraderingssystemet som gått från att vara väldigt komplext till nästan löjligt simpelt. I det spel som startade serien har huvudkaraktären JC Denton ett färre antal augmentations, alltså uppgraderingar av kroppsdelar, att tillgå än vad Jensen har i Human Revolution. Vad JC har som Jensen saknar är dock färdigheter som kan uppgraderas. I det första Deus Ex är rollspelselementet mycket större, och spelaren tvingas verkligen välja hur hon eller han vill spela spelet. Det går inte att vara bra på hacking, lockpicking och stealth samtidigt som man är bra på att skjuta med tunga vapen, simma och slåss i närstrid. Erfarenhetspoängen räcker helt enkelt inte till. I Human Revolution är Jensen något av en supersoldat som kan hantera alla sorters vapen och tillhyggen oavsett uppgraderingar.
I Deus Ex används erfarenhetspoängen till att uppgradera färdigheter, men för att uppgradera sina augmentations krävs speciella föremål. I Human Revolution är det mycket lättare, där använder man erfarenhetspoäng för att uppgradera sina augmentations, punkt.
Det finns ännu ett avseende i vilket det första spelet är, enligt mig, lite roligare än det tredje, och det är att man kan bli skadad i, och välja att hela, olika kroppsdelar istället för bara hela kroppen. Dessutom återregenereras inte hälsan automatiskt förrän om du väljer att skaffa dig en mycket åtråvärd augmentation.
Deus Ex-serien är långt ifrån det enda exemplet på hur spel blir mer och mer lättillgängliga, men det blev väldigt påtagligt eftersom jag spelat både ettan och trean väldigt nyligen. Visst är det viktigt att spel ska kunna spelas av alla, men ibland känns det som att det blir lite väl lätt och att man inte behöver tänka överhuvud taget. Folk har köpt komplexa och invecklade spel förr, varför skulle de inte göra det nu? Vad tycker ni om att spel blir mer och mer lättillgängliga? Har det gått för långt? Kommentarerna står till ert förfogande!
Quid
Jag satt faktiskt och tänkte på det där om att spel var svårare tiden häromdagen när jag spelade Startropics till NES, ett spel som man bör kunna spela piano i verkligheten för att klara :)
Quid bloggade nyligen – Sjukt seg
Kristoffer Nyrén
Jag håller med om att det kan gå till överdrift med hur simpla och lättillgängliga spel ska vara nu för tiden, även om jag ser mycket positivt i att spelen numera är väldigt lätta att förstå reglerna och spelmekanikerna i. Hur frustrerande är det inte att spela igenom ett gammalt retrospel där man måste läsa igenom instruktionsboken för att förstå spelmekaniken, och där utvecklarna lagt in löjligt svåra element för att titeln ska vara någon timma längre?
Lyckligtvis är långt ifrån alla spel extrema åt varken ena eller andra hållet, och numera finns det riktigt många titlar som hittat den gyllene medelvägen som alltså är lätta att lära men svåra att bemästra. Dock blir jag galen på tutourials i alla spel där man får lära sig så grundläggande detaljer som “tryck på X för att bekräfta val, byt val med pilknapparna”, som oftast inte går att trycka förbi.
Kristoffer Nyrén bloggade nyligen – Pandemia är sjukt kul!
Bestefar
Jag håller med i stort. Spel förr på NES krävdes att man hade timing, tålamod och beslutsamhet för att klara av. Det kanske är därför all spelmusik från den perioden sitter så inpräntad i skallen.
Fick man tag på ett spel som dessutom inte fanns i de lokala spelhyllorna utan man fick ta sig ända till Frankrike eller England för att köpa, ja fy sjutton vad man uppskattade det spelet sedan.
Någonting som väger upp dagens enkelhet i dagens spel är att man ofta kan välja svårighetsgrader och för de riktigt nördiga, samla achievements. Så det finns saker som blivit bättre också.
Ina
Jag är lite kluven. Å ena sidan kan det vara himla kul att behöva välja hur man ska spendera sina poäng som man kämpat så hårt för, och verkligen planera sin väg genom spelet… å andra sidan kan det vara himla skönt att slippa det ibland. Jag är en sådan perfektionist att jag förstås måste minmaxa i de flesta spel, att verkligen se till att jag blir så bra jag kan bli, att jag hittar allt jag kan hitta… och när det inte finns så hårda begränsningar kan jag slappna av och fokusera mer på annat än just minmaxandet.
Jag gillade verkligen Deus Ex 1, och jag kommer nog gilla Deus Ex 3 lika mycket men på ett helt annat sätt. :)
Ina bloggade nyligen – Dalish Elf Mage