Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Varning: Följande text innehåller spoilers i spelet Heavy Rain till Playstation 3. Har du inte spelat det föreslår jag att du gör det omedelbums!

Efter att ha skolat min vän Tya i Star Wars för ett par veckor sedan kom det fram att stackaren i princip aldrig har provat på att spela tv-spel. Hon ville dock väldigt gärna lära sig, och jag tog det som en ära att få bli den som förvandlar henne till en fullfjädrad spelnörd. Efter att ha dragit på mig labbrocken och visat Tya var knapparna sitter på Playstation 3-kontrollen startade vi hennes första tv-spel. “Playstation 3?”, tänker du kanske nu. “Ska hon inte spela Super Mario Bros. eller Ice Climber?”. Nej, jag har valt att börja i helt fel ände och tvingat in henne i ett riktigt svårtillgängligt spel, nämligen Heavy Rain. Med detta förkunnar jag starten på Kraids nya artikelserie: Tya gejmar. I första delen går jag in på hur en icke-gamer närmar sig något så komplext som Playstation 3s Dualshock 3 sixaxis-kontroll.

Ethan Mars ligger av någon okänd anledning på sin säng i bara underkläderna trots att det är mitt på dagen och han har ett födelsedagskalas att ordna med. Han ligger kvar. Han ligger kvar.

“Varför ligger han bara där? Va? Måste jag trycka på en knapp?”

Redan i spelets allra första scen visar sig olikheterna mellan gamers och icke-gamers. Det första jag hade gjort i en sådan situation är att trycka på alla knappar för att se vad som händer. Men inte Tya. Scenen fortsätter med att Ethan sätter sig upp på sängen och Tya promptas att långsamt föra R3 i en uppåtrörelse. Hon misslyckas en gång. Hon misslyckas två gånger. På tredje försöket lyckas hon få Ethan att ställa sig upp.

Problemen med kontrollen fortsätter och det blir för mig uppenbart att inte alla har växt upp med en tv-spelskontroll fastväxt i händerna.

“Vilken spak ska jag använda? Vilken är kryss? Vilken är cirkel?” är frågor jag gång på gång måste svara på, och det är ju egentligen inte så konstigt. Alla kan ju inte Playstation-konrollens knappar om vore det ettans multiplikationstabell.

“Sjukt att det där kan vara ett spel”, har Tya sagt när hon såg trailern till Heavy Rain.

I hennes värld, alltså den världen som de flesta icke-spelnördar lever i, är tv-spel lika med Super Mario eller kanske FIFA eller andra spel där man kastas rätt in i hetluften. Inte konstigt då att hon tycker det är lite udda att hon som spelare måste styra Ethan in i badrummet för att ta en dusch och raka sig. Tya tjuter till och skrattar när kontrollen för första gången vibrerar i hennes händer när Ethan rakar av sig tre dagars-stubben.

“Vad är det?”, frågar jag. “Jag var inte beredd på att kontrollen skulle skaka!”, får jag till svar.

Nej det är ju klart. Har det gått så långt att jag som spelar så mycket inte längre blir förvånad över rumble-funktioner? Hade jag kanske trott att det var fel på spelet om kontrollen INTE vibrerade när spelets huvudkaraktär rakade sig?

Efter att den första chocken av att behöva hjälpa Ethan klä på sig kläderna som en 2-åring fortsätter Tya med att leka med barnen, duka bordet och snacka med frugan, allt medan hon lär känna spelets karaktärer. I scenen på köpcentret när Ethan måste springa efter sin son Jason genom folkhavet gör kontrollen sig påmind igen. Hon kan för sitt liv inte navigera genom massorna av människor, trycka på knappar och samtidigt se vart ungjäveln tar vägen. Kan det vara så att navigering i tredjepersons-perspektiv är något man lär sig med alldeles för mycket spelande?

“Jag fattar inte vart han tog vägen?”, säger Tya. “Men följ bara ballongen?”, svarar jag som om det vore en självklarhet. “Men den försvann ju, jag hann inte se den!”

Spelet hoppar fram ungefär två år i storyn efter det att Jason dött i bilolyckan och Tya finner sig i den numera separerade Ethans hus. Hon vill ge sonen Shaun middag, leka med honom och hjälpa honom med läxorna, men komplicerade kontroller, trots lättaste svårighetsgraden, leder till att hon misslyckas och får höra av Shaun att han hatar sin far innan han somnar. Inte direkt vad hon hade planerat.

Det är ungefär här Tya börjar bli lite varm i kläderna och inte behöver stirra ner på kontrollen varje gång hon blir ombedd att trycka på en viss knapp. Hon kan därför nu koncentrera sig mer på spelets starkaste punkt, nämligen storyn och stämningen.

Därmed lämnar vi Tya och hennes spelande för den här gången. I nästa del i serien Tya gejmar fokuserar vi mer på hur en som aldrig spelar tv-spel förhåller sig till ett spel som mer liknar en film än något annat.