Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Då vart man äntligen klar med Bulletstorm, spelet som enligt mig skulle bli Februari månads hetaste spelsläpp, men som slutade i avgrunden där det snabbt kommer glömmas bort.

Av alla trailers och allt försnack att döma förväntade jag mig ett renrakat multiplayerlir med nyskapande poängsystem samt ett tempo man lätt kan jämföra med Quake. Jag köpte spelet till PC då jag aldrig spelar FPS-deathmatcher på konsol, men fick jag det jag trodde? Icke. Visst finns det multiplayer, men inte sk Player VS Player som jag hade hoppats på, eller snarare antagit, utan det man gör är att döda horder utav fiender ala Left4Dead. Grymt besviken fick jag klicka mig vidare till singleplayerkampanjen som jag inte alls trodde dom lagt så mycket krut på.

Kanske ganska idiotiskt, men innan spelsläpp försöker jag alltid ta reda på så lite information som möjligt, för att man senare ska ha mer att upptäcka. Jag trodde helt ärligt att Bulletstorm bara skulle vara 100% multiplayeranpassat vilket gjorde mig grymt taggad. Dessvärre blev det ju som det blev och nu satt jag helt plötsligt med ytterligare en singleplayerkampanj som till en början överraskade på många plan!

Vilket jävla tempo, och vilket jävla allt! Blev helsåld på humorn och alla balla sätt man kunde ha ihjäl alla bovar på. Vilket man varit väldigt noga på att återspegla i all marknadsföring, man samlar alltså poäng på sättet man dödar sina fiender. Detta systemet är till en början helt sanslöst roligt, poängen man samlar ihop har man till att uppgradera sina vapen samt köpa ammo. Det tråkiga är att man efter ungefär halva spelet redan hittat alla vapen i spelet plus att man samlar på sig så mycket poäng att man väldigt tidigt har råd att uppgradera dessa fullt ut. Ett stort misstag enligt mig då man tillslut känner att alla killpoints man samlar på sig inte har någon som helst mening.

Något som Epic är bra på är att skapa världar där man som karaktär ibland känner sig som en liten myra när man konfronteras utav diverse aliens, i detta fallet en GIGANTISK T-Rex som slukar allt i sin väg, kan jämföras med jättemasken i Gears of War 2. Tyvärr är inte dessa tillfällena så många i Bulletstorm, men som en liten uppmuntring är spelet fantastiskt snyggt gjort. Många gångar har man stannat av och bara kollat runt för att skåda dess grafiska underverk spelet innefattar. Tack vare bakgrunderna känns spelet lite större och djupare än vad det egentligen är. Jag brukar inte gilla linjära spel, men Bulletstorm är nästan löjligt linjärt. Det fanns knappt någonstans där man kunde svira loss för att kanske hitta en alternativ väg, eller bara helt enkelt strosa runt i nyfikenhet och leta hemligheter.

Jag streckspelade första halvan utav Bulletstorm, tyckte verkligen det ägde och var ganska aktiv med att rekommendera spelet till mina vänner. Allt jag sa till dom tar jag tillbaka

Jag kom senare till en punkt i spelet då allt bara kändes som en pina. Jag orkade inte med det höga tempot längre, och det kändes som att jag hade förbrukat alla möjliga avrättningar som spelet hade att erbjuda. Poängen blev som jag nämnde innan helt menlösa för tidigt och storyn kändes inte heller så motiverande så spelet blev tyvärr liggandes i min Steam-cyber-hylla några dagar. Dessvärre har min hjärna programmerats om de senaste året, och klarar jag inte av ett spel jag påbörjat kan jag inte med ro avnjuta mitt nästa äventyr. Så jag rattade ner svårighetsgraden till Very Easy och plöjde igenom resten av äventyren relativt snabbt för att finna den spelro jag sökte efter.

Multiplayerdelen har jag provat på lite smått, och det är inget jag kommer lägga någon energi på att fördjupa mig i, min Bulletstormtid är härmed avslutad.