Majesty 2: The Fantasy Kingdom Sim, som är den titeln i sin helhet, är väldigt lite just ett sim-spel, utan mer ett renodlat RTS än något annat. Innan jag började spela det föreställde jag mig att det skulle vara en blandning av Sim City och Warcraft III – men de drömmarna och förhoppningarna grusades ganska omgående.
I Majesty 2 har man har väldigt lite kontroll över hur du vill ha din “stad”, utan spelet fokuserar nästan uteslutande på de olika hjältarna. Du bygger upp ett par byggnader och via dem kan du anlita hjältar som du i sin tur kan delegera uppdrag till. Uppdragen kan vara att anfall, skydda, utforska eller att hjälten ska hålla sig undan ifrån ett område (bra om det vandrar omkring ett troll på sju meter). Det är upp till dig att bestämma hur mycket de här uppdragen ska vara värda – och ju mer värde uppdraget har, ju fler hjältar blir intresserade. Dessutom svarar olika hjältar olika bra till uppdragen; om du ger dem i uppdrag att anfalla en varglya åtar sig gärna dina krigare det, om du sätter upp ett uppdrag för att utforska ny mark så lyssnar dina rouges.
Det finns många mindre bra saker med spelet, med en gång känner man att det vilar något budget-aktigt över det, grafiken är ingen höjdare, musiken sisådär och röstskådespelarna gör sitt bästa utan att låta särskilt övertygande. Teknikmässigt känns det föråldrat helt enkelt.
Även spelmässigt dyker det också upp ett par frågetecken, när man närmar sig de lite svårare uppdragen i kampanjen så gäller det ofta att bara ha lite tur de första fem minuterna (inga drakar eller rövare som anfaller) så att du kan bygga en hyfsad samling av hjältar – om man lyckas med det rullar det sedan bara på tills man är nästintill oslagbar. Spelet skulle definitivt ha tjänat på en lite mer dynamisk svårighetsgrad, eller åtminstone att man manuellt kunde ställa in hur svårt man vill ha spelet.
Sina brister till trots, Majesty 2 är ett ganska unikt spel, upplägget där man ger kontrakt till sina hjältar fungerar för det mesta riktigt bra, även om det blir lite hektiskt emellanåt när man måste skapa fyra nya uppdrag samtidigt när man blir anfallen från tre olika håll – smart av utvecklarna att tillåta spelaren att justera hastigheten, man kan både snabba upp spelet och sänka den så att man hinner med. Att skapa kontrakt för anfalla en drake är dock definitivt roligare än att t.ex. beordra bybor att hugga träd, som är så ofta förekommande i andra strategispel.
Vidare är det en stor dos humor i spelet, den kanske inte alltid träffar rätt och kan kännas ganska krystad emellanåt, men många delar är riktigt komiska. Alla vet t.ex. att dvärgar och alver inte kommer särskilt bra överens, anlita hjältar från båda raserna så får du vänta dig att det bryter ut slagsmål i lägret mellan dem istället för att anfalla fienden (spelet varnar dock för det här).
Storyn i kampanjen är inget att prata om, det är bara en ursäkt för att få visa en världskarta med olika uppdrag. De här uppdragen i sig är också alldeles för lika – döda draken, döda häxan, döda råttkungen – det är ungefär nivån på fantasin här. En sak som man verkligen saknar i spelet är någon typ av skirmish-mode, det enda som finns att tillgå efter kampanjen är ett fåtal fristående uppdrag och ett multiplayer-läge som är ganska tamt.
Det vilar ändå något magiskt över Majesty – även om jag inte tycker att det är något särskilt bra spel så fastnar man ack så lätt. Man vill så gärna att ens dvärg ska gå upp några levels till och att ens magiker äntligen ska bli tillräckligt stark för att överleva en strid utan att dö och med en tragisk röst ropa “I’m melting…!”.
Holmberg
Köpte det här + 2 expansioner för en 100-lapp för några veckor sen. Spelade det första majesty lite grann när det begav sig och det hade väl ungefär samma brister som du tar upp här men var precis som du också skriver ändå lite fängslande.
Har inte provat 2an än och jag hoppas såklart att det kommer vara fantastiskt men för en hundring så nöjer jag mig om det är ok :)