Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Duke Nukem, den ultimata parodin på Hollywood-hjältar, är snart tillbaka. Huruvida Forever i titeln på det senaste spelet syftar på utvecklingstiden, kan man tvista om och jag kommer personligen inte att tro på att det är släppt på riktigt förrän jag håller ett fysiskt och spelbart exemplar i min hand. Snart är det dags för den digitala blandningen av Dolph Lundgren och Kjell Bergqvist att återvända med sina klockrena kommentarer, mjukporr och stenhårda action och därför är det nog på sin plats med en liten historielektion.

I motsats till vad många verkar tro, var inte Duke Nukem 3D det första spelet om mannen med solglasögon, muskler och grisfiender. Redan 1991 fick vi bekanta oss med den överlägsne slusken, visserligen utan de karaktäristiska solglasögonen, men likförbannat var det han. De populärkulturreferenser och den satir om dessa som de flesta av oss först bekantade oss med i Duke Nukem 3D. Sanningen att säga, så var det mesta på plats, även om det inte var lika finslipat och höll samma kvalitet som Doom-klonen från 1996.

Det första spelet, kort och gott kallat Duke Nukem (en tid Duke Nukum till följd av copyright-strul) släpptes till PC och kan bäst beskrivas som en ganska tam blandning av Turrican och Mega Man. Det var ryckigt, ganska sterilt och oslipat. Det håller knappt för en genomspelning idag. Som de flesta plattformare till MS-DOS från den tiden, fanns ingen musik och grafiken var mycket, mycket enformig. Det var dock uppskattat när det kom; PC-spelarna var svältfödda på sidoscrollare och kunde ta nästan vad som helst till sina hjärtan, trots att de flesta plattformspelen till PC låg långt efter sina genrefränder till konsol. Det kan vara kul en stund, men bara några minuter efter det komiska introt där Oprah omnämns börjar man tröttna. Kul som historielektion, men inte som spelupplevelse. Handlingen är – som vi vant oss vid i Duke Nukem-sammanhang – nästintill obefintlig. Galningen Dr Proton försöker ta över världen och det är Dukes uppgift att förhindra det. Äventyret tar oss genom både Los Angeles och själva tiden. Notera att det inte var handlingen i korta ordalag, utan ett snarast detaljerat återberättande av den ofattbart oinvecklade handlingen.

1993 återvände Duke, lika självgod och överlägsen som tidigare, och även denna gång utan solglasögon. Denna gång var det ganska snyggt och tidsenligt, vilket föregångaren verkligen inte var. Tonvikten låg denna gång mer på action än på plattformshoppande och det är ett fungerande recept. Jag skulle bara testa det som snabbast tidigare idag och blev sittande ett par timmar med det. Det är ett helt godkänt spel, även om det inte sticker ut och på intet sätt är bäst på vad det gör. Det ser ut som ett spel som kunnat släppas till Mega Drive under 90-talets första år och känns rakt igenom som ett sådant. Denna gång har det faktiskt musik! Detta äventyr med den mest urspårade av actionhjältar utspelar sig år 1998 (den avlägsna framtiden!) och handlar om hur Duke måste rädda världen, efter att ha blivit kidnappad av utomjordingar när han promotar sin självbiografi, som föga förvånande heter Why I’m so great!. Kolla in det här spelet om ni vill ha både en historielektion och en fullt acceptabel spelupplevelse.

Det var dock först tre år senare som den så charmigt grabbiga manschauvinisten Duke fucking Nukem sparkade in spelvärldens dörr på riktigt och tvingade sig in i våra hjärtan. 1996 var året han sköt alla grisar, slukade all doping och dricksade alla strippor, ständigt med ett stenhårt hånleende. Det var då han kom för att sparka röv och tugga tuggummi, men hade helt slut på tuggummi.

Mer våld, sex och one-liners i nästa del om Hertig Atombomba’rom!