Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Ilo och Milo, två stycken sk Safkas har charmat hela spelvärlden med sin dödliga gullighet. Detta verkar vara pusselspelet med stort P, och dessvärre har jag aldrig varit en sucker för just pusselspel. Men, man är ju inte den som är den! Med 81% i metacritics och en prislapp på 800 Microsoft-poäng måste det ju bara vara värt det, även för oss som vanligtvis inte hoppar av glädje när man spelar dessa knep & knåp-spel…… eller?

Jag har med ett mindre kritiskt öga försöka hitta någon som sågar spelet så jag slipper att bli besviken, men icke. Visserligen la jag inte ner hela min själ på att finna denna individ(om han/hon finns), men det spelar ingen roll. Det var med shyhöga förhoppningar samt ett ny-öppnat pusselhjärta jag fyllde min xbox-bank med 1000 låtsaspengar för att kunna få hem spelet!

Spelets story är ganska så okomplext, det handlar om bästisarna ilo och milo som gör allt för att kunna umgås. Varje dag måste dom gå igenom en park för att tillslut träffas så dom kan leka. På kvällen måste dom dessvärre skiljas åt, för att dagen därefter gå igenom parken igen. Detta är inte vilken park som helst, för varje dag bytar den utförande så att varje gång ilo och milo försöker hitta varandra ser parken helt annorlunda ut. Med sig har dom en konstig filur vid namn Sebastian som kommer med lite tips och trix för att livet skall bli lättare för de två Safkasarna.

Det är så sjukt gulligt, och från min sida såpass jevla gulligt att jag inte kan låta bli att vantrivas. Visst, man ska aldrig lämna sitt barnasinne sägs det, men jag kan inte hjälpa att känna en viss pinsamhet i upplägget. Världen som byggts upp är riktigt välgjord och imponerande grafiskt sätt, men just Duplo-stilen är som sagt inte riktigt min kopp av te. Visst, jag borde ha sett innan att det va lite väl mycket gullgull/pussel för min smak, men man måste alltid vara öppen för att kunna ändra sin uppfattning samt att jag fick recensions-uppdraget pga av en viss saknad utav Xbox 360s från de andra i kraid-redaktionen :)

Gameplayet i sig är det väl egentligen inget större fel på, det är som vilket pusselspel som helst i mina ögon och jag känner varken av något nyskapande eller någon större underhållning. Man ska kort och gott finna en väg så att de två smått efterblivna tygsäckarna kan leka resten utav dagen för att sen helt idiotiskt nog  inte följa med den andra hem, så att dom dagen efter inte behöver leta så förbannat efter varandra. Att spela två ändrar inte upplevelsen till det positiva heller, vilket jag hade hoppats på. Att vara två betyder inte att man i realtid springer runt och letar febrilt efter varandra vilket kunde ha varit ganska kul även i splitscreen. Istället har man valt att ha det turbaserat. Nödvändigt att slösa batterier på två kontroller, när man helt enkelt kan dela på en.

Själv förstår jag inte hyllningarna till spelet. Det känns lite som att många “följer strömmen” och tvingar sig själv tycka om spelet bara för att inte framstå som en dålig spelrecensent. Eller är det de som jag kanske gör? Jag går emot den positiva strömmen för att verka emo och speciell. Ja, bara gudarna vet hur det egentligen ligger till.

Kudos skall dock utvecklarna Southend Interactive från Malmö ha! Svenska tvspels-framgångar glädjer mig verkligen och jag hoppas att dom forts med konceptet för det verkar ju fungera ganska väl i andras hem!