Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

En viss James Rolfe, mer känd som Angry Video Game Nerd, har gjort hela världen varse vilka vidriga vidunder vardat via videospelsversioner av Tillbaka till framtiden-serien. Detta kanske skrämmer vissa spelare, för oss som växte upp med både äventyrsspel och Marty McFlys tidsresor har det här spelet nostalgipotential utan dess like.

Äventyret börjar på samma sätt som den första filmen: 1985 Marty och Doc testar en tidsmaskin inbyggd i en DeLorian, med Docs hund Einstein som testpilot. Experimentet går precis som de tänkt sig, bortsett från att Einstein kommer lite senare än beräknat. Denna gång sätter inga galna libyska terrorister efter Doc och Marty p g a trivialiteter som stulet plutonium, men allt är inte lugnt bara för det; utan förvarning börjar Doc lösas upp, varpå han försvinner.

1986, några månader efter den sista filmen i trilogin, befinner sig Marty i Docs labb, för att se efter vad han kan tänkas vilja ha därifrån innan allt auktioneras ut. Utanför rullar den kära gamla DeLorian fram och ut hoppar Einstein med en damsko i munnen. Doc är i fara och det är Martys uppgift att resa tillbaka till 1930-talet för att rädda honom!

Vid det laget satt jag och skakade av nostalgi. Bortsett från att Doc inte såg lika maniskt sinnesrubbad ut som sin förlaga Christopher Lloyd, satt allt precis där det skulle. Stämningen, musiken, estetiken, rösterna, humorn, ALLT var perfekt! Och den känslan höll genom hela spelet. Efter att ha sett filmerna otaliga gånger genom åren och varje gång fått mersmak, känns det lika bra att få dessa spel som att få en uppföljare. Eller nej, ännu bättre.

Back to the Future: The Game är ett farligt recept som haft tusen fallgropar undvika och en miljon ovärderliga detaljer att ta hänsyn till. När företeelser med sådan fanboyism och nostalgi som äventyrsspel och Tillbaka till framtiden blandas, är det som upplagt för katastrof. Filmlicenser och hype är sällan en bra kombination, men Telltale Games går en modig balansgång och klarar mästerligt av att ro detta koncept iland. Få kommer att bli besvikna på Back to the Future: The Game: Episode 1 och det är inte många andra än just Telltale Games som skulle ha kunnat klara det. Det här är bara ett i raden av bevis på att Telltale är Lucasarts arvtagare; har man lyckats skapa värdiga uppföljare till såväl Sam & Max och Monkey Island, såväl som till Tillbaka till framtiden, är man inte långt ifrån den magiska, magnifika, myckna mästerlighet som Lucasarts en gång smed sina äventyrsdyrgripar.

Men, eftersom det är Telltale som står bakom detta är grafiken långt ifrån på topp. Rent estetiskt är det nästintill fulländat, men tekniskt ligger det på samma nivå som de tre säsongerna av Sam & Max och Tales of Monkey Island, d v s ungefär ett halvt decennium bakåt i tiden. Det är lite synd att de inte kan framhäva den vackra designen med hjälp av lite mer högupplösta texturer, anti-aliasing och moderna effekter, men det är funktionellt och stämningsfullt som det är.

Kontrollen har blivit ett ständigt ok i Telltales spel på senare år. Konsolspelen har varit bedrövliga på den fronten och nu har de beslutat sig för att smitta PC-versionerna med denna kontrollpest. Istället för att klicka sig dit man vill gå, måste man gå med WASD, vilket inte riktigt fungerar med de ständiga bytena av kameravinklar och de interaktiva omgivningarna.

Man kan dessutom förflytta sig genom att hålla ned vänster musknapp och dra musen åt det håll man vill röra sig. Det fungerar utmärkt, såvida dess poäng är att simulera hur det är att gå med protesben och skavande vuxenblöja efter att ha satt i sig ett mindre bryggeri. I annat fall är det fail-kontroll. Att de inte har åtgärdat kontrollsystemet är inget annat än förbryllande, med tanke på att de kritiserats på just den punkten sedan Tales of Monkey Island. När man ligger så nära perfektion som Telltale gör med detta, känns det idiotiskt att de sumpar det p g a att de inte vill använda sig av ett kontrollsystem som varit perfekterat sedan tidigt 90-tal.

För mig som gammal peka-klicka-räv, är det här spelet snabbt avklarat. Räkna med 3-4 timmars speltid. Lite i kortaste laget, kan tyckas, men man får ha i åtanke att det inte är ett fullprisspel, utan enbart en del i en serie av fem episoder. Jag tycker ändå att det är lite fattigt med den lilla speltid man får. De flesta pusslen löser man på en gång och det är sällan utmanande.

Ur högtalarna strömmar ständigt allt från stämningsbyggande små trudelutter till den majestätiska titelmusiken till filmtrilogin. Musiken sitter där den ska, likaså röstspelet. Christopher Lloyd återvänder som rösten till Doc, men Marty har fått ersättas, då Michael J Fox inte ställde upp med sin röst. Turligt nog hittade utvecklarna A J LoCascio att spela in Marty McFlys gälla gapvrål. Han gör det så likt att man knappt kan höra att det inte är Michael J Fox som levererar kvickheter och bortförklaringar.