Spelat: A Shadow’s Tale

Unika spelkoncept känns inte längre speciellt unikt. Det verkar gå en trend hos utvecklarna att komma på ett litet tokigt eget koncept att utveckla spel kring. Det som skiljer A Shadow’s Tale från andra plattforms- och pusselspel är att nästan hela spelet spelas i skuggorna av banans plattformar. Ett vågat grepp, men är det tillräckligt för att skapa något annat än en kul gimmick?

Hudson Soft har varit med ända sedan början av tv-spelens historia och har skapat episka serier som Bomberman och Adventure Island. I A Shadow’s Tale har de bestämt sig för att prova något nytt. Inte något nytt i fråga om genre, det är plattform/pussel som gäller, utan i det grafiska och spelmekaniken. I A Shadow’s Tale spelar man nämligen skuggan av en pojke som blivit separerad från sin kropp och nedkastad från ett högt torn. En skugga klarar sig inte speciellt bra själv, så det bli såklart upp till spelaren att klättra upp för tornet för att återförenas med sin kropp igen.

Som skugga kan man inte röra sig i den fysiska världen, utan är förpassad till skuggornas. Det är alltså banans skuggor mot bakgrunden som utgör de plattformar, hinder och spakar som det hoppas runt på. Ett riktigt snyggt och stilfullt grepp, och grafiskt och stämningsmässigt påminner A Shadow’s Tale om spel som Ico och Shadow of the Colossus. Skuggorna öppnar också för en hel del intressanta förutsättningar i spelmekaniken. På vissa stället kan spelaren med hjälp av en liten älva som styrs med hjälp av wii-moten flytta på objekt i den fysiska världen i förgrunden eller ändra var ljuset kommer ifrån. Detta kan få skuggplattformar att närma sig varandra eller öppna upp nya passager som skuggpojken kan använda för att komma vidare.

Banorna är väldigt enkelt upplagda: Undvik fällor, slå ihjäl fiender och samla ihop tre artefakter för att kunna klättra upp till nästa våning i tornet. I början känns det väldigt ovant att hoppa mellan skuggplattformar, och ofta dör man på grund av att man tittar på den fysiska plattformen i förgrunden istället för skuggan i bakgrunden och helt missbedömer hoppen. Fienderna är visserligen hyfsat varierade och snyggt animerade, men de känns mest inkastade för svårighetens skull och tillför inget väsentligt till spelet. Även pusselsegmenten med rörliga ljuskällor och flyttbara objekt tappar sin charm efter ett tag då allt för många banor liknar varandra och man aldrig behöver tänka speciellt långt för att lösa problemen.

I början slogs jag av hur stämningsfullt A Shadow’s Tale var, med en ganska så surrealistisk spelvärld och ett avskalat ambient soundtrack som bidrog till stämningen. Tyvärr dör även det bort ganska snabbt då det inte finns speciellt stor variation i banorna och att den enda musiksnutt som spelas blir så otroligt uttjatad efter ett tag. Storyn känns också den ganska så spännande, men tillfällena då man får lära sig mer om världen och vad som faktiskt hänt pojken är för få och för långt isär.

Jag tror att A Shadow’s Tale hade varit helt fantastiskt om det hade varit ett mindre, nerladdningsbart spel som kunde spelas klart på en 3-4 timmar. Som det är nu är det alldeles för långt och blir alldeles för tjatigt för att kunna få ett riktigt högt betyg. Det som dock räddar spelet från de låga betygens avgrund är att Hudson Soft vågat satsa på något nytt som funkar bra till en början, samt att stämningen och storyn också finns där… Till en början.