Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Tack vare Steam och deras årliga rea fick även jag, en ärkesnåljåp, chansen att köpa och testa fjolårets stora nerladdningssuccé Super Meat Boy. Jag kan utan skam i kroppen erkänna att jag var skeptisk till konceptet redan från början. Allting jag visste om spelet talade om för mig att det var så där otäckt creddigt som vissa indiespel kan bli. Att det var populärt bara för att det var Newgrounds-estetik blandat med retroromantik. Och jag är fortfarande inte helt såld på den blandningen. Jag älskar retro, men Newgrounds har allt mer blivit en självuppfyllande profetia. Det är crazy för crazy’s skull. Det är dock en bisak, jag kan fortfarande se på Super Meat Boy och skratta åt dess bisarra värld, om än med en bismak av att offrat mig själv vid indieutvecklarnas altare.

Det är inte Super Meat Boys yta som har fångat mig, och det är inte den sparsmakade grafiken som gör att jag finner spelet fascinerande. Snarare är det kontrollen man har över sin spelkaraktär. Eller rättare sagt, illusionen av kontroll. Jag vet att många har hyllat Super Meat Boy just för att det är ett spel som tar konceptet med plattformsspel “tillbaka till grunderna”. Förutom att jag känner för att kräkas lite varje gång jag hör orden “tillbaka till grunderna” eller motsvarande frasen “back to basics”, så är det min åsikt att den perfekta kontrollen i Super Meat Boy är en illusion, en myt.

Här finns alla förutsättningar för att ha pixelperfekt koll på köttpojken, och att bygga bandesign på vägghopp är ett genidrag, men du kämpar hela tiden i motvind. Motvinden i det här fallet är fysiken, som man stulit rakt av från månen och sedan blandat med amfetamin. Det finns ingen passage i spelet som jag känner att jag helt har bemästrat på egen hand. Oftast är det en blandning av mod, vilja och ren tur att jag lyckas klara en bana eller fånga de där masochistiskt utplacerade bandagen. Varje målgång är ett mirakel, och jag finner mig hela tiden balanserandes på gränsen mellan frustration och ovan nämnda fascination. För Super Meat Boy är ett bra spel. Men det har inte perfekt kontroll. Det är inte det bästa som har hänt sedan rostat bröd och jag får aldrig den där känslan av att veta exakt vad jag ska göra i ett givet ögonblick som till exempel Super Mario Bros. 3 ger mig.

Super Meat Boy är ett givande och ett tagande, en ständig kompromiss mellan spelare och spel. Ibland har du det precis där du vill, men allt som oftast är det du som får stryk likförbannat. För såna som mig är Super Meat Boy ett gift, en frätande syra som äter upp tiden. För jag vill gärna hitta allt. Låsa upp de där spelbara karaktärerna. Se allt. Bemästra. Förslava. Därför stannar jag upp och tänker efter när jag spelar Team Meats plattformsspel. För ibland är det jag som blir bemästrad. Förslavad. Och plötsligt är kontrollen jag trodde att jag hade bara en illusion.