Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

“Vad långsamt det går” är min första tanke. “Var det allt?” är min sista tanke. Däremellan ryms det en berg och dalbana av känslor. Sonic 4: Episode 1 är på många sätt ett laddat spel, ett viktigt spel. Det är viktigt för Sega men kanske allra viktigast för Sonic själv. Och medan Sega och Dimps äntligen insett att den blå igelkotten gör en sak riktigt bra, att springa, så finns det några vägbulor längs de pastellfärgade kullarna som hindrar Episode 1 från att nå den höga standard de första delarna satte på 90-talet.

Löparhistoria

Det var ett maskotkrig då. Att välja sida var ett ställningstagande för en viss attityd. Super Mario hade dominerat plattformsgenren och blivit normen. Sonic var ett sätt att särskilja sig själv från normen för att han stod för ett vuxnare alternativ. Efter Sonic Adventure har Sonic snarare varit ett sätt att särskilja sig genom att hans spel har varit exceptionellt dåliga. Vi känner alla till historien om hur Marios första steg in i den tredje dimensionen blev en framgång utan dess like. Sonic å andra sidan har aldrig fungerat mer än knappt godkänt i 3d. Han har snarare betett sig som ett bångstyrigt, blått bowlingklot och bespottats därefter.

Vi känner också till hur Sonic representerade en attityd, en vuxenhet, som saknades i de barnsliga Mariospelen och hur Sony med Playstation tog den attityden ett steg längre tack vare klubbmusik, futuristiska svävare och knarkreferenser. Och medan Nintendos spel fortfarande tilltalar barn i alla åldrar lämnades ett gapande hål där den målgrupp som tidigare valt Sonic istället valde Wipeout och Destruction Derby. Sonic var varken barnslig eller vuxen. Han var bara snabb.

Sonic springer igen (och gör andra grejer)

Men det finns någonting som fortfarande lockar. Varför skulle annars tusentals spelrecensenter skrika efter en tillbakagång till det ursprungliga i serien varje gång en ny, medioker del av en allt sorgligare saga släpps? Världen har inte glömt Sonic, han har bara glömt sig själv. Nu ska allting förlåtas. Det är dags att ge de där recensenterna, och en stor del av publiken, vad de verkligen vill ha. Sonic i sin renaste form, en sidoscrollande, tvådimensionell spelupplevelse där fart plus plattformshopp är lika med sant.

Det första man måste förstå med Sonic 4: Episode 1 är att det inte är ett komplett spel. Det är, som titeln anger, den första delen av något större, någonting som kan växa och bli riktigt bra. För just nu är det bara okej. Det finns ett antal stora förändringar gentemot de gamla delarna i serien. Bortom de uppenbara såsom ny musik, grafik och så vidare, har kontrollen fått sig en uppdatering. Eller, tja, uppdatering är kanske fel ord. Det är snarare en smaksak. Sonic kan numera göra målsökande hopp, precis som de man introducerade i Sonic Adventure.

Att gå direkt från Sonic 2 till del 4 gör att en del problem infinner sig. Innan mekaniken har hunnit sjunka in har du hoppat in i fiender och förlorat ringar helt i onödan ett antal gånger. Trots att jag klarade spelet känner jag fortfarande inte att systemet sitter som det ska, vilket har att göra med den andra aspekten av kontrollen: Sonic är långsam. Visst får man anta att det tar ett tag att accelerera till överljudsfart, men Sonic 4 uppfinner en helt ny nivå av seghet som inte hör hemma i ett spel som handlar om fart. Det gör att man helst av allt vill befinna sig i ständig rörelse, eftersom det är där den blå igelkotten verkar trivas mest. Det är då nästan oförståeligt att bandesignen stundtals underminerar denna möjlighet.

Den första världen är definitivt den bästa. Här spelar man på alla nostalgilyrans strängar, med banor som helt klart imiterar Emerald Hill Zone och Green Hill Zone. Dessa platser har alltid varit bra introduktionsbanor i Sonics värld, dels för att de bjuder på ganska lagom motstånd och dels för att de helt enkelt är koncentrerade, positiva upplevelser, allt ifrån den färgglada grafiken till den okomplicerade banstrukturen som tillåter fart.

Ganska snart så uppstår problem dock. I värld tre måste man ge sig ner i underjordiska gruvor, och bara tanken på att springa snabbt i små, klaustrofobiska utrymmen rimmar illa med allt Sonic står för. Det blir rörigt, med facklor som måste hållas tända, knappar som aktiverar plattformar och dörrar för att man ska kunna ta sig vidare. Kort sagt är det en bandesign som tvingar Sonic att stanna upp och behöva göra välkoordinerade plattformsövningar. Och det har aldrig någonsin varit Sonics styrka.

Sonic är tillbaka?

Det finns ett motstånd i att gilla Sonic 4: Episode 1. Det har en kontroll som skapar obalans i spelets tempo, stundtals tveksam bandesign och verkar leva alldeles för mycket på att rosaskimrande barndomsminnen ska förlåta allt. Bortom detta finns dock 90-talets kaxiga hjälte intakt. När du väl har fått upp farten inser du varför man bör ha saknat Marios största rival. Sonic 4 gör det kanske inte bäst, men här finns fortfarande den där blandningen av plattform och racingspel.

Det är en internetdebatt i sig kring hur man bör klassificera genren, Screwattacks Stuttering Craig hävdade bestämt att Sonic alltid har handlat främst om plattformshoppande i en tillbakablick på de gamla delarna i serien. Själv anser jag att det är en intressant hybrid, och att skapa en balans som håller mellan att kunna hoppa rätt och springa snabbt kan inte vara lätt. Sonic 4 misslyckas inte. Men det lyckas inte heller helt.

Sonic är på väg tillbaka

I sina sämsta stunder känns den här nedladdningsbara titeln som ett desperat försök att visa världen att blått fortfarande är den grymmaste färgen. Som om spelet i sig vill stå upp och skrika “hallå, jag är Sonic, tyck om mig snälla!” I sina bästa stunder är det dock, äntligen, ett bra Sonicspel. Men det finns fortfarande många punkter som behöver förbättras till nästa episod. Det är nästan parodiskt hur man har tagit konceptet “gå tillbaka till rötterna” så bokstavligt.