Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

På E3-mässan i somras gick Nintendo äntligen all in och presenterade spel som fick oss, hardcorepubliken att tappa hakan. Denna gång va det inget skitsnack, inget fjollande med något Wii Music, utan tyngden la dom på oss inbitna fans som år efter år väntat på follow-ups till våra favoritserier. Och denna gång fick jag äran att få min högsta önskan uppfylld, en uppföljare till ett utav spelhistoriens bästa plattformsspel, DONKEY KONG COUNTRY till snes.

Sekunderna då första utannonseringen fortlöpte på E3 kändes som en enda stor spel-nostalgsm, jag minns inte riktigt va jag gjorde, men jag tror jag skrek och flängde runt, ja nästan som en apa. Hype är något man ska vara riktigt försiktig med, oftast blir man ju bara besviken om utfallet inte blir som man hoppats på, som alla är väl medvetna om. Donkey Kong Country Returns har nu mycket att leva upp till! Rares guldtacka är enligt mig riktigt nära perfektion i alla kategorier, det är SNYGGT, inte för svårt, inte för lätt, GRYM kontroll, sjukt bra musik, och riktigt bra bandesign.

Många gånger vill ju spelföretag idag sväva ut och göra annorlunda versoner utav ett en gång i tiden perfekt spel, se Metroid Other M som ett exempel. Där lurade dom fansen om att det nästan skulle vara som förr i tiden, handlingen var en direkt fortsättning på Super Metroid, man skulle spela det som man gjorde på NES, och hypen var igång runtom i världen. Men hur blev resultatet? Enligt kritiker samt nära vänner var spelet inte i närheten vad det en gång var, och förstå mig inte fel, jag gillar nytänkande, men ibland vill man bara att vissa spel ska vara som dom en gång var, fast bättre! Och hur gör man då ett bättre spel än föregångaren?

Man tar alla bra element som gjorde det forna spelet till en succe, och finslipar helt enkelt dom samtidigt som man anlitar bättre bandesigners, man lägger till småkryddor såsom lite nya skills och lite intensivare gameplay. Jag visste verkligen inte vad jag skulle våga förvänta mig. Men jävlar va överraskad jag blev, känslan finns verkligen kvar!

Första gången jag provade spelet var på Gamex i sthlm, prövotiden blev inte långvarig då kön va lång och så kände jag att småbarnen skulle få spela istället. Det enda intrycket jag lyckades samla på mig där var hur jävla jobbig kontrollen var. Att spela med Wiimoten + Nunchuck var INTE som jag hade förväntat mig. Besvikelsen var total. Tills jag äntligen fick kötta in spelet i mitt Wii, satte mig i soffan och märkte att man kunde spela enbart med Wiimoten i horisontellt läge. Vinden hade vänt. Kontrollen blev sagolikt bra!

Det går inte att spela detta spel utan att sluta fascineras utav den helt enastående pastellrika bandesignen. Varje bana känns ibland som att komma till en helt ny värld med nya utmaningar och grafiska underverk. Man kan precis som i föregångaren spela coop med sin närmaste vän eller sambo vilket höjer spelglädjen avskyvärt, men samtidigt blir det blir lite svårare än vad det redan är. De sista två världarna fick jag och min sambo tillslut ge upp samarbetet och återgå till en kontroll för att kunna avancera mot slutet.

Allt eftersom jag har spelat har bara spelglädjen ökat, finns ingen en stund i spelet där jag känt – NU ORKAR JAG INTE MER, utan det liknar mest – FAN, Sova? nu?? JAG VILL SPELA MER!. Och detta är inte ett nytt Mario Galaxy eller New Super Mario Bros där man i princip bara springer igenom hela spelet utan att använda sig utav något continue, utan detta är SVÅRT. Många ap-liv, i detta fallet ballonger kommer att gå till spillo, och många gånger har man fått bita ihop och svälja stoltheten för att inte verka besegrad av ett spel, dock är det inte Super Meat Boy-svårt. Balanseringen är så sjukt hårfin att även ifall man dör åtskilliga gånger, och det är jävligt svårt så lägger jag inte ner kontrollen som jag i vanliga fall brukar göra när jag inte är bra nog.