Hur långt ska ett spel vara?

Den senaste tiden har det diskuterats och debatterats hej vilt på olika forum, bloggar, diverse spelsidor och podcasts gällande längden på tv-spel. Det blossade upp som allra värst i somras då Limbo släpptes till Xbox Live Arcade för 120kr – vilket många tyckte var på tok för dyrt för ett spel som man kunde klara på fem timmar eller mindre. Detta uttrycktes också om och om igen i olika recensioner.

Men är det verkligen längden man betalar för när man köper ett spel? Jag skulle säga ett blankt “nej”. För mig handlar det om upplevelsen, helheten av spelet. När jag köpte Final Fantasy XIII i våras tänkte jag inte “äntligen har jag ett spel som kommer tvinga mig att sitta framför tv:n i 40 timmar innan jag är färdig”. Jag tänkte mer “Äntligen kommer sagofabriken SquareEnix nästa mästerverk med fantastisk musik, grafik och story” (exakt så blev det ju dock inte…).

Samma sak gäller Batman: Arkham Asylum som jag för ett tag sedan spelade ut, vilket tog mig kanske 12 timmar. Efter det, satt jag då och skakade på huvudet och önskade att jag hade fått 40 timmar ur spelet, det kostade ju lika mycket som Final Fantasy XIII? Nej, absolut inte.

Spellängden kan t.o.m. vara direkt skadligt för vissa spel. Detta gäller då oftast FPS-spel, typ Battlefield och Call of Duty. Den här typen av spel med sina enorma mängder med skriptade händelser skulle troligen bli otroligt enformiga och långdragna om de varade i mer än kanske 15 timmar. I den typen av spel uppskattar jag att man kan spela igenom dem på under 10 timmar, få en “rush” – och sedan kanske spela om spelet efter sju månader.

Nu har visserligen de sistnämnda gigantiska multiplayer-lägen, men folk klagar fortfarande över längden på singleplayer-kampanjen.

En enkel ekvation?

Många, inklusive några av mina vänner som köper ett spel, verkar ha någon typ av ekvation i huvudet innan de köper. Den kanske ser ut så här: X timmar / Y kronor = summan av nöje. Kanske ganska enkelt att förstå. Men de som tänker så går miste om upplevelser som Flower och Limbo.

En vän till mig fullständigt älskade Assassinʼs Creed 2, för ett tag sedan kom Assassinʼs Creed: Brotherhood ut och han läste i en recension att det var lite kortare än AC2. Hans första tanke? “Det är ett sämre spel”.

Jag kan försöka mig på att förstå de som tänker i de här banorna, de har kanske en ganska tajt budget när det kommer till spel, de vill helt enkelt få ut så mycket som möjligt av sitt köp. Men får man verkligen ut mer om man betalar 500:- för ett spel som är 25 timmar långt och tråkigt, än 10 timmar och roligt? För mig är alltid är rolig timma värd mer än en tråkig.

Jag tycker att det är tråkigt att man i huvudtaget behöver tänka så här. Det finns ingen annan mediaform idag som man klagar så mycket över längden av någonting. Efter man har varit på bio och sett en två timmar lång film – känner man sig lurad över att den inte var två och en halv?

Längden på ett spel.

Det är ju lite av ett problem med spel att det är omöjligt att säga exakt hur långt ett spel är, en enorm mängd faktorer spelar in, vi spelare är alla olika. Vissa vill upptäcka allting, vissa är kanske inte så duktiga på spel, och andra vill rusa igenom det så fort som möjligt går. Nuvarande rekordet för att klara Super Metroid är 32 minuter – betyder det att Super Metroid är 32 minuter långt?

Multiplayer har på senare tid också blivit ett sätt för utvecklarna att få spelen att verka längre. Behövde vi multiplayer i Bioshock 2? Förmodligen inte. Men man måste förstå utvecklaren, när det diskuteras att man ska få ut så många timmar som möjligt ur ett spel drabbas också utvecklaren. De ser framför sig någon som står i en spelaffär som ska köpa ett spel, de håller kanske God of War III i ena handen och Bioshock 2 i andra. På fodralet till Bioshock 2 står det att det finns multiplayer i det spelet – vilket leder till ett köp, “det kan jag spela längre”. För att genomföra detta så var de förmodligen tvungna att ta resurser ifrån singleplayer-läget, vilket kanske resulterade i ett snäppet mindre slipat spel.

Ge mig bara ett bra spel. Så länge som ett spel är bra, och det är roligt att spela. Så kvittar det hur långt det är – det är egentligen näst intill oväsentligt. Är det t.o.m. ett riktigt bra spel så kommer jag att komma tillbaka och spela det igen, oavsett hur långt det är. För mig går alltid kvalité före kvantitet.


Marcus Olsson är gästbloggare på Kraid.se – han skriver också på sin blogg, marcusolsson.me