Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Smäll till frugan, svep en liter hembränt och rätta till sydstatsflaggan på jeansjackan, för här kommer årets upplaga av white trash-eposet WWE Smackdown vs. Raw! Detta spel är en mycket träffsäker och trovärdig tolkning av den anrika teaterformen wrestling.

På gott och ont.

Till att börja med kan jag säga att nästan allt i det här spelet suger. Grafiken skär i ögonen, handlingen får mig att känna hur jag verkligen tappar IQ av att ta del av den och röstskådespeleriet verkar framtaget i laboratorium för att ta reda på hur lite inlevelse det är fysiskt möjligt att ha. WWE Smackdown vs Raw 2011 är fult, dåligt och idiotiskt. Trots att det kan låta konstigt, så är just det en stor behållning med spelet; sporten/teaterformen/den psykiska åkomma som kallas wrestling är ju ful, dålig och idiotisk, så jag måste ge utvecklarna en eloge för att deras spel ligger så nära sin verkliga förlaga.

Det hemskaste av allt är kontrollen. Kör man flera stycken på en gång är det nästan omöjligt att träffa rätt, det blir lite hursomhelst. Kul. Det absolut värsta är att man blockar motståndarens attacker med R2 (PS3-versionen). Det är ju, som alla vet, en analog knapp, som inte är speciellt bra anpassad för snabba tryck. Det, i kombination med den ointuitiva timingen för blockeringar, gör att de gånger man lyckas blocka enbart beror på tur. Det är som en halvtaskig tombola fylld med skit.

Grafiken ser ut som något från PS2-eran. Tänk er en version av MGS2 med fulare estetik och tragiska animeringar så har ni träffat rätt. Jag har mången gång sagt att grafik inte är allt, men när spelet i övrigt är en digital travesti, är det knappast ett plus när grafiken är gravt föråldrad.

Ljudet däremot är dock inte från 00-tal, dess hemvist verkar snarare vara tidigt 90-tal, då speltillverkarna såg det passande att överösa oss med de vidrigaste dialogerna världen skådat, eftersom cd-formatet tillät dem att fylla skiva efter skiva med misär i spelform.

Det roligaste med WWE Smackdown vs Raw 2011 är att man kan skapa sitt eget wrestlarmiffo. De biologiska omöjligheter från Tjernobyl man kan skapa är spelets höjdpunkt. Det är kul så länge man bygger dem, när man sedan provspelar dem försvinner allt vad underhållning heter och man är tillbaka i det hemska gameplayet.

Det här är ett riktigt skitspel. Gillar man skådespelet wrestling är det kanske klockrent, men om man, som jag, avskyr “sporten” och dess efterblivna intriger har man inget som helst att hämta här, förutom timmar av facepalms, frustrerade skrik och dödsönskningar.

Det här är alltså en träffsäker tolkning av wrestling.

…på gott och ont.