Ja, vart ska man börja. Hypen inför Vanquish har varit på topp ända sedan jag för första gången skådade dess snygga miljöer och spelmoment via Gametrailers. Spelet är ju råsnyggt, och att det är skapat utav Shinji Mikami gör ju inte saker sämre! Spelet damp tillslut ner i brevlådan och äventyret tar sin början.
Jag kan erkänna att jag hade fel de första dagarna jag försökte mig på Vanquish, jag hatade det. Jag vet inte om jag är en dålig gamer eller vad det handlar om, men tyckte allt kändes som Gears of War on crack, hetsigt, stressigt och SVÅRT! Även ifall jag valde normal, vilket jag brukar välja och klara av med bravur, så dog jag tamejfan helatiden. Jag slutade spela i en dag tills adrenalinet lagt sig och jag provade på en runda igen, tillslut gick jag från normal och valde Casual Auto. Nu blev det nästan för lätt, auto står alltså för auto-aim. Riktigt så lätt är ju som sagt inte heller roligt, så jag tog Casual.
Nu kändes de verkligen som att jag hittade hem, jag hade en chans mot alla ivriga robotar och jag kunde till viss del i lugnan ro njuta utav vad spelet hade att bjuda på.
Storyn är väldigt klassisk och ganska intetsägande om jag ska vara ärlig, men den berättas såpass bra att man rycks med ändå och håller sig intresserad genom hela spelet. I en framtid inte så långt ifrån våran har människorna på jorden blivit för många, och alla jordens tillgångar har börjat ta slut. Alternativa energi-källor är ett måste, och USA är först i världen med att skicka upp en rymdstation som skall genom sjukt avancerad teknik utvinna energi från solen ner till jorden. Inte helt otippat så kommer dom ju inte få ha denna för sig själva, utan en Rysk specialstyrka vid namn “the Order of the Russian Star” tar över hela stationen och koncentrerar en ljus-stråle mot San Francisco vilket förgör hela staten. Deras nästa attack kommer rikta sig mot New York, såvida den Amerikanska presidenten Elizabeth Winters inte ger upp och faller ner på sina knän inför Ryssland.
Stolta som USA är går dom inte med på Rysslands krav, utan istället skickar hon upp krigsveteranen Lieutenant-Colonel Robert Burns och hans trupper för att sätta stopp för orden. Sam Gideon, som fått den stora äran att vara huvudrollsinnehavare följer med Burns och hans gäng, dock med ett eget specialuppdrag som är att rädda en högt uppsatt forskare vid namn Dr. Francis Candide som är strandsatt på Rymdstationen. Är man huvudperson brukar man ju också utrustas med lite balla fördelar, som i detta fallet är en hel dräkt vid namn Augmented Reaction Suit (ARS), dräkten är en högteknologisk pryl som aldrig har skickats ut i krig innan, så att slänga upp denna vita plåtoverall för att testas inför USA:s största hot någonsin är ju ingen dum idé alls!
Med funktioner som jetboost(boosta i samband med gitarrist-pose på knäna), BLADE vapenteknologi (man plockar alltså inte upp vapnerna, utan scannar av dom på nått konstigt vis) och ett HP-system likt Master Cheifs MJOLNIR-rustning är man den coolaste soldaten på rymdstationen, och det är faktist ganska svårt att tröttna på spelmomenten som bjuds på.
Från att vara mitt största tillfälliga hatobjekt så blir ändå Vanquish bättre och bättre desto längre man kommer in i spelet, sålänge man ger det en chans. Hade jag inte varit tvungen att skriva en recension om spelet är jag ganska säker på att Vanquish hade hamnat i spelhyllan illa kvickt. Till skillning från andra storspel har Vanquish en hope med varierande fiender samt bossar. Visst, de röda “fotsoldaterna” träffar man genom hela spelet, men utöver dom träffar man på en hel del intressanta och STORA robotar! Sånt älskar jag i spel, där man får känna sig som en lite myra i jämförelse med vissa fiender. Miljöerna är mindre varierande, men att uppbyggnaden av hela världen väger upp upprepningen.
Tommy Håkansson
Jag spelade också på casual. Det var ett beslut jag fattade efter att ha dött 4-5 gånger i demoversionen. Jag visste inte att man kunde sakta ner tiden, men tror inte det hade hjälpt så jättemycket. Tyckte casual var lagom. Jag hade väl kunnat spela på en svårare nivå, men då skulle det blivit för mycket safeplay bakom skydd. Och det är inte så man ska spela Vanquish. :)
Storyn kan man nästan skippa i såna här spel. Det var dock kul med några snygga filmsekvenser. Och visst är spelet kort, men hellre 5 timmar Vanquish än 70 timmar FFXIII. Jag har inte några problem med spel som bara är 4-5 timmar så länge som det är 4-5 riktigt bra timmar. Sen att det inte finns multiplayer eller något annat mervärde är ju värre.
Lite intressant att du tycker storyn är dålig men berättandet bra. Hur menar du då?
Lasse B
Körde på normal. nog fan dog man någon gång då och då men tyckte spelet var underbart.
Ett jäkla ös helt enkelt även om man ibland vid svåra passager fick fly för att “vila upp” hälsan.
Funderar på att dra igenom det igen då jag inte alls använde dräktens slow-mo så mycket som man borde på långa vägar.
Hade det funnits ett co-op läge så hade det varit klockrent.
en annan tanke är att det hade varit kul med lite mer “moves” baserade på dräkten än bara glidandet och slow-mo, men men. Gillade det skarpt. =)
Henrik Häägg
@Tommy Precis det du säger, storyn framförs på ett bra sätt så man lätt förstår. Det är inte allt för ofta jag hänger med i spel till 100% då jag är ganska glömsk och hatar o läsa längre texter! (dvs, Bioware går fetbort i min bok!) Och storyn var helt enkelt inte bra, fighten mellan Ryssland och USA är ganska uttjatat och ointressant.
Ang längden så är nästan alla spel för korta nuförtiden, vilket jag tycker är synd. Vanquish är ett sådant spel man lätt kunde sitta ytterligare 5 timmar med o bara mysa!
@Lasse B Ah, du är elite :D Jag orkar aldrig trixa och tänka, jag vill bara att alla ska dö! haha. Jag tänkte aldrig på slow-mo grejen, sen har jag hört att man ska kunna tända en cigg och kasta ut för att avleda deras uppmärksamhet! Visste inte den heller =P
Ryan Pettersson
Jag väntar bara på alla idiot lawsuits som kommer att dyka upp ifrån amerikanska föräldrar om att deras barn började röka pga. Vanquish.
XD
Lasse B
haha det är soft att man kan dra fram en cigg och röka lite när man sitter i skydd.. typiskt japanskt badass-eri, så att säga.
Att man kunde använda dom som decoys på något vis hade jag ingen aning om.
Och elite är jag fan inte.
På vissa partier var man inte så het…