En gamers värsta fiender

12 november, 2010 Artikel

Man kommer hem från en hård dag på jobbet, drar på sig mjukisbyxorna och sätter sig tillrätta framför datorn eller tv:n. Det enda man vill är att få lite kvalitetstid med ett trevligt spel eller två. Men vad händer? Demonerna slår till! De där ondskefulla och djävulusiska företeelserna, ni vet, som sätter käppar i våra geek-hjul och hindrar oss från att slippa verkligheten en stund och stampa ihjäl goombas, bedriva militärfetischism i förstaperson eller låtsas vara en japansk sjuttonåring med fysiskt omöjlig frisyr.

Här är de tre värsta:

IRL

En av spelarens värsta fiender är onekligen det analoga livet. Världsliga saker som arbete, sociala relationer och utbildning sätter sina illvilliga käppar i våra gaming-hjul. Jobbiga flickvänner som vill mysa, när jag är mitt uppe i en raid i WoW är en av gamingens mäktigaste ärkefiender. Jag kommer aldrig att glömma den gången en flickvän ryckte sladden ur datorn när jag råkat ignorera henne i flera timmar till förmån för Rome: Total War. Jag dog inombords.

Det är inte bara flick-/pojkvänner som kommer ivägen för oss gamers. Det är även andra personer och företeelser. Har någon av oss som barn inte blivit tvingade av föräldrarna att sluta spela och gå ut och leka? Har någon av oss inte tvingats avbryta vårt gejmande för att strömmen gått? Har någon av oss inte blivit tvungen att stänga av långt ifrån en savepoint, bara för att chefen tycker att man ska gå till jobbet varje dag?

En rad tuber

Du har kämpat hela dagen (läs: 1,23 dygn) för att avancera på laddern i Warcraft 3. Din överdrivet välutvecklade micro har gjort att du efter bara fem minuter har lyckats optimera din macro så väl att du redan håller på att bygga din första Frost Dragon. Du skrattar rått när du scoutar din motståndare och ser att idioten använder alldeles för få wisps för att täcka sitt behov av trä. Fan, noob-jäveln har inte ens expandat än; ingen über-macro där inte. Du skrattar ännu råare och känner dig som världens härskare, där du sitter utmärglad, likblek och halvt blind av vätskebrist framför datorn.

Plötsligt börjar det lagga som någon sorts digital version av Parkinsons sjukdom. Vad fan? Det lugnar ner sig efter ett tag och du pustar ut. Du scoutar igen och upptäcker att du fortfarande kommer att äga skiten ur din inkompetente motståndare. Precis när du skickar iväg dina odöda trupper för att visa nybörjaren var skåpet ska stå, börjar det lagga och hacka värre än Michael J Fox med en tryckluftsborr. WTF!? När det lagt sig, ser du med fasa hur det står “DasPwnageFuhrer has quit the game” på skärmen. Ditt stjärtinternet gav skitungen segern! När dina trupper stod fastbuggade, kammade fanskapet hem segern.

NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!

Naturens kall

Du sitter i en stenhård match i Modern Warfare 2. Du leder med åtta kills och det går jävligt bra. Du känner hur trycket i tarmen och blåsan ökar i oroväckande hastighet, men du ignorerar det. Inte kan man väl låta ett värdsligt jävla toalettbesök förstöra ens killstreak!? Tio minuter senare har du fortfarande ledningen, även om den minskat till sex kills bättre än tvåan. Däremot har trycket bara ökat. Nu är du bara tre dråp ifrån att få nuken och du tänker inte låta något stoppa dig, inte ens att du har dödligt ont av ett stadigt växande tryck.

Du kan inte riktigt koncentrera dig längre. Tvåan har knappat in och ligger bara två kills efter dig. Du har dock bara två headshots kvar till atombomben. Det ser ljust ut, men det är då det händer. Smärtan är olidlig och plötsligt ger all muskulatur mellan låren och magen vika. Skamligt nära att vara nedpissad och -skiten springer du panikslagen till toaletten, där pinan äntligen når sitt slut. När du fysiskt lättad, men psykiskt omskakad återvänder till matchen är den slut. Tvåan fick nuken och vann matchen.

GAAAAAAAAAAAAH!!