Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Samus Aran är tillbaka i ett helt nytt äventyr till Wii. Jag var eld och lågor över att äntligen få dyka djupare i historien bakom spelvärldens coolaste hjältinna. Att det hela dessutom skulle spelas som det eminenta Super Metroid gjorde inte saken värre. Resultatet? Ett stämningsfullt äventyr med höga toppar och djupa dalar.

Om du är en trogen Kraidbesökare har du säkert läst om hur mycket jag tycker om rymdprisjägaren Samus Aran.  Jag har varit helt lyrisk ända sedan jag såg de första bilderna från Metroid: Other M. Huvudsakligen var spelläget tillbaka till ett klassiskt sidscrollande äventyr och vi skulle äntligen få veta mer om min favorit Samus! Det sistnämnda blev väl sådär, men vi kommer tillbaks till det senare.

Det var nu dags för Team Ninja att lägga vantarna på licensen till Metroid-serien. Med serier som Dead or Alive och Ninja Gaiden i bagaget och Nintendos uppbackning borgade det för succé. Metroid: Other M utspelar sig strax efter händelserna i det enligt mig fulländade Super Metroid till SNES. I en avskalad men riktigt snygg filmsekvens får vi se Samus göra slarvsylta av Moderhjärnan en gång för alla med hjälp av den sista av Metroiderna och sedan fly planeten Zebes precis innan den sprängs i småbitar.

Det dröjer dock inte länge innan Samus skepp nås av en nödsignal från en rymdstation i närheten. Som den outtröttliga äventyrare hon är väljer hon självklart att svara på anropet och landar på stationen Bottle Ship. Väl där upptäcker vår hjältinna att ett gäng gamla kollegor från Galatic Federation redan är på plats, och spelet kan ta sin början. Storyn berättas dels med hjälp av sjukt sexiga fmv-sekvenser och dels med ingame grafiken, och övergångarna är smidiga och snygga. Samus historia som soldat i Galactic Federation innan hon blev prisjägare berättas av henne själv i en slags monolog.

Grafiskt och ljudmässigt är Metroid: Other M något av det bästa jag sett på Wii. Den grafiska stilen är klanderfri, och animationerna är så perfekta att det är ett rent nöje att utföra samma attacker på samma fiender om och om igen. Musiken är stämningsfull och full av remakes av klassiska Metriodlåtar som bidrar till att sätta känslan av att något inte står rätt till som finns i alla Metroidspel.

Metroid: Other M spelas på “klassiskt” sätt med wiimoten på sidan största delen av spelet. Men på ett enkelt och enligt mig sjukt smart sätt, genom att bara peka med kontrollen mot skärmen, får man förstapersonsperspektiv á la Metroid Prime. Det är i detta läge Samus skjuter sina klassiska missiler, och även skannar av området efter intressanta ledtrådar. Att man inte kan röra sig annat än att titta omkring i förstapersonsläget är inte direkt något som stör då det går så smidigt att växla mellan lägena. Kontrollen sitter som en smäck, och förutom att det kan vara klurigt att klara precisionshopp i djupled är den näst intill perfekt.

Men Samus senaste äventyr är inte bara guld och gröna skogar. När vi nu behandlat topparna ska vi ta oss ner i, de tyvärr ganska djupa, dalarna. Spelets absolut svagaste delar är de jag trodde skulle vara absolut fetast, nämligen storyn och manuset. Giddy as a schoolgirl såg jag fram emot att få lära mig mer om Samus och hennes bakgrund, men med det tafatta manuset och de usla röstskådisarna blir det platt fall. Men bortser man från Prime serien så har det ju oftast inte varit storyn man spelat spelen för utan den absurt sköna stämningen, perfekta kontrollen och den rena och skära upptäckarglädjen. Och den varan finns det gott om i Metroid: Other M!